tropbelle.blogg.se

Hoho.

Klockan är snart kvart över tre och jag har redan gjort vad jag ska idag. Mer eller mindre - i stort sett!

Har ridit, skrivit, tränat/joggat och duschat så länge och frenetiskt att det nästan blev som ett bad. Hårinpackning, ansiktsmask, "kroppsmask" (?), hårborttagning, insmörjning.... :D Jag är som en ny människa, med andra ord. Dock tycker jag att min hy blivit lite sämre men det är väl som det är. Det kommer gå upp och ner vad jag än gör i princip och kommer inte att försvinna över en natt eller ens ett år...............

 

På tal om ett år, är detta just nu en tid då jag inte har en aning om någonting igen. Jag vet inte hur det kommer vara att börja jobba igen; hur jag kommer vara eller hur det kommer kännas. Jag vet inte om jag kommer komma in på utbildningen jag sökt. Jag vet inte hur det kommer gå i höst om jag kommer in på den utbildningen. Om inte, hur kommer det gå då?! JAG HAR INGEN ANING.

Jag har verkligen ingen aning eftersom jag i allra högsta grad kämpat med att förbättra mig. Den läskiga frågan är om jag kommer upprepa samma misstag igen eller om förändringen som jag känner faktiskt är på riktigt den här gången.

 

Det viktigaste av allt dock är att ta en dag i taget. Världens klysichigaste klyscha men det är ju sant!!!! Det som fungerar så himla bra för mig är att hela tiden bara tänka ett eller möjligtvis två-tre steg framåt. Vad ska jag göra nu? Det här. Vad ska jag göra klockan tre? Det där. Punkt slut. Då och då kollar jag FB, Twitter eller Youtube och när jag inte känner för att titta mer - då stänger jag av och går och gör något annat, något vettigare. FUCKING ÄNTLIGEN FUNKAR DET! Det var hemskt ett tag, när jag inte kunde sluta men nu kan jag det. Hundra år senare... men bättre sent än aldrig för att dra en annan klyscha. JAG ÄLSKAR KLYSCHOR!

 

Jag äter när jag behöver äta och jag äter det jag behöver äta. Nu dricker jag en smoothie och vet vad jag ska äta till middag senare. Igår kväll fanns det lite Pringles kvar (från i lördags! Rekord! Ett paket Pringles räckte i FYRA dagar!) och dem åt jag upp medan jag såg på Biggest Loser <3

Det är inga problem längre. Och smoothien jag dricker nu; gamla frusna bananer, blåbär och lite havre-matlagningsgrädde smakar jättesött! Som godis! Provocerande värre! Frukt och bär som är lika sött och gott som godis! VAD HÄNDER?!

 

Mhm.

Jag är typ nyfrälst.

Och nu precis fick jag ännu ett mail om ett jobb jag sökt för länge sedan som jag inte fick! Va?! Bryr jag mig?! NEJ!!!!

Skoja. Men jag bryr mig verkligen inte. Det var inte rätt för mig. Det var inte meningen. Jag sökte jobbet så gott jag kunde - det räckte inte. 

 

Vad jag hade tänkt skriva var att... jo jag sprang som en galning förut. Det första lilla varvet var sååååå jobbigt. Jag flåsade och stapplade fram i någon sorts jogg som en smått döende orangutang men för varje gång jag tvingade mig själv att fortsätta springa (efter att ha gått några steg eller stannat och snytit mig) blev det bara lättare. Det allra sista sprang jag minst en raksträcka + den första lilla rundan + raksträckan igen som en spänstig antilop jagad av en flock lejon! Sedan gick jag raksträckan tillbaka + en liten bit till och sedan började jag springa på asfalten igen! Fortfarande pigg och spänstig!

Är inte det sjukt? Det kom två bilar och då gick jag en bit men sen sprang jag "hela" (typ 100 meter) vägen hem igen utan att känna mig minsta trött eller flåsig. Började göra lite ont på framsidan av smalbenen, skenbenen?, men annars inga problem. Fascinerande!

 

När jag sprang den sista biten tänkte jag att det faktiskt verkligen är härligt att ta hand om sin kropp och träna den. Se till att den blir starkare och passa på medan den är frisk! Det är många som är sjuka. Det finns gamla som är stela och stappliga men också yngre människor med sjukdomar som gör att ja... De skulle inte kunna springa som jag sprang idag. Det är jag tacksam för och därför tänker jag fortsätta springa. Inte för att bli smal, inte för att "bli snygg" utan för att jag faktiskt ärligt talat vill ha en stark kropp som hjälper mig och inte gör livet ännu jobbigare för mig. Vem vet vad man kan råka ut för i framtiden? EN DAG I TAGET. Spring idag bara för att du kan, och vill.

Som en påminnelse; bortsett från den första gången så var de fyra-fem (utspridda på minst två veckor) första gångerna jag sprang riktigt, riktigt plågsamma. En dag kunde jag ju bara inte springa för kroppen var så jäkla stel och stubbig och trött. Man måste vara snäll mot sig själv och kroppen också! Orkar man inte så orkar man inte, men ofta, efter ett tag, orkar man mer än vad man tror.

 

Usch. Nu måste jag skriva något vettigare... Hehe. Det går för övrigt bra och jag är vid gott mod. Haha... fast jag är ändå lite tveksam MEN NEJ! EN DAG I TAGET!

 

Hej!!!!