keep going
Kom precis fram till ett beslut. Att inte ens detta är värt min tid längre. Ganska fantastiskt ändå.
EFTERSOM!
Jag inte mår dåligt längre. Jag har skrivit, skrivit och skrivit när jag inte mått bra. När jag varit arg eller haft en dålig dag. Självklart kommer jag ha dåliga dagar i fortsättningen också, självklart kommer jag vilja skriva här igen om mina tråkiga dagar och hit och dit - men. Jag mår bra! Wehooo.
Att skriva såhär slarvigt ger mig ingenting utan det hämmar mig snarare. Och jag har varken tid eller lust att skriva ordentligt om ingenting? Om mina tråkiga dagar och mina humörsvängningar?
Även om jag redan nu bara skriver när jag känner för det, så klart, så vill jag inte ens tänka på det framöver. Jag vill bara göra en sak på den här datorn och det är att fylla den med proppfulla word-dokument som jag ska övertala någon att publicera en vacker dag. Eller inte! Det kanske bara blir skit och jag tar livet av mig....... :P Nej då. Förhoppningsvis börjar jag plugga i höst och det kommer jag att satsa på, för sanningen är den att det är pisstråkigt att skriva och jag kan inte förstå varför man vill göra det på heltid? Fy vad tråkigt. Jag vill inte ha ett tråkigt liv längre, jag vill jobba och göra saker. Uppleva saker. Och skriva vid sidan av.
Haha. Jag vet inte. Detta är varför jag inte kan fortsätta skriva här för min hjärna har fått kortslutning. Eller så håller jag på att bli schizofren på riktigt. Grejen är den att man inte kan kontrollera livet fullt ut. Man kan bara göra sitt bästa, arbeta hårt och låta livet visa en vägen fram. För det blir aldrig som man tänkt sig ändå.
Man blir vad man äter och man blir vad man tänker.
Även om det jag har skrivit hittills bara är skit; även om jag kommer fortsätta misslyckas till den dagen jag dör (kanske till och med misslyckas med att dö, vem vet?); så är jag faktiskt stolt, nöjd och glad över att jag har börjat och snart gjort det i två veckors tid. Vissa delar tycker jag är väldigt bra, även om jag kan och vill bättre så tycker jag att det är bra gjort av mig. Även om det inte är mycket att hänga i granen så är det jävligt mycket mer än ingenting alls. Och jag har skrivit om saker jag inte ens hade en aning om när jag började. Jag bara började skriva en väldigt fånig text som sedan allt eftersom blev till en sorts berättelse. Den fick en handling, karaktärer, händelser.......
Mitt egentliga enda mål är att bara få ihop en bok. Om ingen vill publicera den - det kvittar. Men om bara en person skulle läsa och tycka att det är bra - så är jag nöjd.
Efter förra inlägget stensomnade jag och sov som en stock till halv tio fast nu överdriver jag, för jag drömde ett helt marathon. Fast jag blev nog lite lätt medvetslös på något sätt av den där tabletten jag tog mot nässelutslagen, som för övrigt hjälpte jättebra.
Jag gick ner och åt frukost, dammsög, skrev, mockade, red, tränade lite, åt, skrollade, skrev, gick en promenix med mami, duschade, såg på Spy, åt, gick upp hit och fastnade........
Typ........
Säger ju det. Detta säger mig ingenting. När vi var ute och gick tänkte jag på att snart har ytterligare en dag bara gått. Vad har hänt liksom? Ingenting alls. Ehhhhhhhh.... Har jag sagt att jag längtar bort härifrån?!?!
Tyvärr är det ju likadant överallt. Det är inte det det handlar om egentligen men jag tänker gärna så ändå, fast än jag vet bättre.
Hur som helst. Imorgon hoppas jag att pappa kan hjälpa mig att göra klart det där jävla rummet som det inte har hänt någonting med sedan i tisdags?!?!?! Vore skönt att få det klart innan tisdag men det känns tveksamt just nu...
Tänkte städa en hel del också. Fast.... Det går ju inte ändå. Städa badrummet kan jag göra dock för där ser det förjävligt ut. När mamma kommer hem ska jag tvätta bilen och städa den lite till inuti......
Ponnyn ska motioneras. Jag ska motioneras. Jag ska nog laga mat och frysa in också som jag kan ha till matlådor framöver.......
Jag tror att det som skulle göra mig på riktigt "lycklig" är att bara leva mitt liv precis som jag känner för = göra det jag behöver göra utan att gnälla. Och skriva. Svårare än så tror jag inte att det är.
Jag vet på ett ungefär vilket mindset det är jag behöver komma in i och det enda jag kan göra är att prova olika sätt för att uppnå det. Därför måste jag sluta skrolla igenom sociala medier och istället bara titta på/läsa sådant som faktiskt inspirerar mig. Det behöver inte vara intressant, helst inte, utan jag vill bara på en sekund bli inspirerad - stänga av - fortsätta skriva eller göra något jag behöver göra.
Jag behöver bli egoistisk på rätt sätt. Njuta av livet.
För gissa vad? Man njuter inte mer av livet med en publik! Inte jag i alla fall (tror jag inte).
Ah, det är lite svårt för jag har så mixade tankar och känslor och drömmar och grejer just nu. Det är det som rör till det ordentligt för mig. Meeeeeen jag jobbar på att sikta på mer konkreta saker.
Som att jag nu har två hela lediga dagar framför mig innan jag ska jobba på tisdag. Vad som händer mellan tisdag och slutet av juni vet jag inte. Vad som händer efter augusti vet jag inte. Vad som händer om fem år vet jag inte.
INGEN ANING.
Det enda jag vet är att jag imorgon och i övermorgon bara ska förbereda mig allt jag kan för att börja jobba så att det känns så bra som möjligt så att jag inte får ett bryt, eller i alla fall ett litet mindre bryt....
Positivt tänkande, positivt tänkande!
Det var nog allt. Det mesta, i alla fall. Ingenting speciellt händer utan allt bara rullar på. Mina humörsvängningar, ponnyns humörsvängningar, vädret som är lika schizo som jag, katterna som springer in och ut...............
Måste bara säga att jag är livrädd för att något ska gå fel. Det känns lite så. Alltså att någonting gammalt ska komma och skrämma mig. Typ att jag nästa år måste betala tillbaka jättemycket skatt eller något. CSN i höst... Alltså, någonting känns lite fel men den dagen den sorgen! Jag vet inte vad det skulle kunna vara, om, hur eller när så det finns ingenting att göra åt det nu. Ville bara säga det. Om det händer något, så var jag i alla fall lite beredd på det. Om jag inte kommer in på det programmet jag sökt i höst..... Osv.
Jag har en liten känsla av att jag begått ett misstag någonstans....................... Ingen aning om vad det kan vara bara (förutom det jag rabblat hittills obv.)
Ok. Det jag ska göra framöver:
Leva, hantera mitt humör och att skriva. Jag vill ta kontrollen över mitt liv igen, jag vill leva mitt liv och jag vill fortsätta framåt.
Fatta att jag varit mer eller mindre deprimerad i fem år. Jag vill verkligen inte falla tillbaka igen, det är därför jag verkligen försöker ladda inför tisdag och gör en stor grej av att jobba igen för jag vill att förändringen ska kvarstå och att jag kan bestämma över mig själv och mitt liv i den mån det går. Jag vill inte styras eller påverkas av yttre faktorer eller mitt snea humör. Det fina med mitt jobb är att jag så gott som alltid tyckt om att åka dit på morgonen. Det är lite roligt, liksom.
Jag tror faktiskt att detta kan bli jättebra, allting hänger på att jag bibehåller fokus (vilket jag är mycket, mycket bättre på idag) och gör mitt allra bästa. Inga ursäkter.
Jag hoppas verkligen att detta inte är ett fall då jag egentligen bara är fullständigt tokig utan att faktiskt är normal. Men det är ganska svårt att veta om man är normal eller inte? Eller hur?!
I vilket fall som helst. Jag har verkligen kämpat i år med den här förändringen och anledningen till att jag vill sluta skriva här är för att jag inte tror att det behövs. Jag kommer kunna reda ut mina tillfälliga problem mycket snabbare än att jag kommer hinna skriva om dem. För jag har på riktigt lärt mig att "tänka positivt". Det handlar egentligen bara om att hitta en lösning på ens problem, det är det som är det "positiva".
Till exempel är tydligen rädsla och excitement samma känsla, bara att man tänker på dem olika och det är nog verkligen något jag känt av men aldrig riktigt fattat (förrän jag hörde om det igår). Typ man är rädd för att hoppa ut för ett stup men excited för att åka en bergochdalbana upp och ner på. Samma känsla men man tänker på dem på olika sätt. Är man rädd kan man lika gärna säga till sin hjärna att man är excited så känns det roligare.
Det är lite så jag försöker tänka.
DET VAR ALLT!
Har verkligen försökt tömma min lilla hjärna nu... Resten kommer jag använda att skriva 'små' berättelser om.
Måste bara skriva en gång till att jag verkligen hoppas att jag har förändrats. En förändring behöver ju inte vara fullständigt statisk utan jag förstår att det kommer vara lite fram och tillbaka... men jag kommer vara envis och ihärdig. Det ska gå. Jag ska vara den personen jag vill vara och som jag egentligen känner mig som. Jag vill vara den personen jag var när jag var sex år och väntade på att få börja skolan. Sexåringen som skulle bli en stor och stark tjej. Inte en deprimerad, trösätande och patetisk liten idiot.
Jag vill inte skämmas, tycka synd om mig själv eller isolera mig längre. Jag vill vara ärlig, självsäker och stark i mig själv.
Det mesta hände de senaste veckorna, nu i April. Det har tagit mig år efter år efter år; att förändras och bli stark igen. Därför hoppas jag verkligen att jag äntligen lyckats (komma en ordentlig bit på vägen).
