Torsdag kväll
Fy. Fan. För. Den. Lede.
Jag vet knappt vad det betyder men det blev en liten spin off på den vanliga fy fan-känslan jag drabbas av.
Gick på typ världens längsta promenad förut istället för att bara jogga en sväng. Jag bara gick och gick för jag hade börjat pyska mig själv negativt och tänkte därför att det är lika bra jag fortsätter gå så att jag kan reda ut det. Gåendes. I skogen. Halkade in på något annat spår så vet inte om jag lyckades reda ut något - snarare bara byta fokus.
När jag kom tillbaka hade min mamma börjat leta efter mig, haha, för jag hade inte mobilen med mig. Hade jag haft det hade ringt och bett henne komma och hämta mig :P Hon berättade i alla fall en tråkig nyhet efter att först gjort mig jätterädd med från "Vill du höra en tråkig nyhet?"
Ungefär som i går när hon frågade mig om det var ett stort brunt rådjur jag såg - nej det var gult.......
Haha!
Nu precis såg jag på en video av Brian Tracy, 5 Common Myths About Success. Tycker den var väldigt bra, lite nya saker ändå som kan vara bra att ha med sig. Men det är så svårt.
Mitt stora problem är att jag fortfarande inte riktigt vet vad jag vill eller någonting. Jag vill bara att allt ska bli bra men hur ska det bli det? Den tråkiga nyheten gör det dessutom ännu svårare för det tråkiga var att något man trodde var väldigt bra och stabilt inte längre är bra och stabilt. Tack och lov ingen som är sjuk igen eller har dött, inte på det viset men det gör mig fundersam. Jaaaag vet att det inte finns något happily ever after men på något sätt är det nog ändå det jag tänker mig. En dag ska allt bara bli bra. Samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll vad som händer för jag är som jag är och jag mår som jag mår.
Jag trodde att mina bästa vänner gjorde mig på dåligt humör och fick mig att må dåligt. Jag bad dem dra åt helvete, vilket de gjorde. Mår jag bättre idag av det? Absolut inte. Tvärtom. Livet blev ännu svårare. Jag blev ensam till råga på allt, även om jag inte lider speciellt mycket av det kan jag inte påstå att något blev bättre.
Som jag skrev förut längtade jag efter att den där ångest-saken idag skulle vara över. Gissa vad? Jag fick ännu mer ångest efteråt. För att det blev så dumt och jag kände mig dum och gud vet vad. Det blev bara dumt från början till slut men egentligen så var det ingenting. Ändå hänger jag upp mig på det något otroligt. Som tur var har jag blivit lite starkare/har mindre med problem så det gjorde inte så mycket fast... ett tag där i skogen tänkte jag att nu ger jag upp. Jag skiter i allt. Det roliga med det för den bästa känslan i tanken på att ge upp är den att jag då tänker äta vad jag vill. Bara vräka i mig allt jag känner för. Som om det skulle få mig att må bättre eller liksom... Jag fattar inte. Jag äter vad jag vill i princip ändå? Jag har ingen behärskning. Vill jag äta något så gör jag det. Mamma föreslog att vi skulle köpa hamburgare idag och jag tackade inte nej. Sedan kom pappa hem med fisk så det blev ingen hamburgare men alltså. Vad är det för liv egnetligen, att bara äta massa onyttiga saker? Wow. Finns folk som gör det varje dag. Bara sådär. Inte direkt som att man måste ge upp hela sitt liv bara för att göra det.
Hehe. Min lilla hjärna ibland.
Så typiskt att detta skulle hända idag när jag äntligen kom igång med att skriva redan imorse. Klockan var över åtta när jag hade ätit och duschat klart. Då var det Modern Family som jag sett på tills nu/för en stund sedan. Halv tio är klockan nu. Ska jag tvinga mig själv att skriva några timmar till eller ska jag sova?
Jag känner inte för att borsta tänderna. Min katt har redan somnat på mitt ben.
Kanske ska skriva om hur jag inte fattar att det kunde bli såhär. Men jag är så trött så jag vet inte hur ordentligt jag orkar skriva. Kanske bättre att skriva dåligt än inget alls?! ÄH JAG VET INTE.
Kände återigen förut att jag bara hatar mitt liv och det sa jag också och blev rädd för att det kommer göra mitt liv ännu sämre. Det är det som är läskigt, det känns inte som att det någonsin kommer bli bättre utan bara sämre från och med nu. Ingenting pekar på motsatsen. Jag bara väntar på att någon ska dö. Jag vet inte hur jag kommer klara av det. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Jag hatar förändringar. För allting förändras bara till det sämre.
Jag är inte såhär negativ egentligen, men det ligger väl ändå och trycker någonstans. För jag förstår verkligen inte hur mitt liv ska kunna bli bättre eller på vilket sätt. Jag var inte lyckligare när jag hade "allt" så varför skulle jag bli det i framtiden. Vad är det som skulle göra mig lycklig? Frågan är om jag ens kan bli det när jag, även fast jag vet bättre, tror på något sorts happily ever after. Jag var tvungen att kämpa mot mig själv förut, mot mina egna tankar, för de var så fruktansvärt onda och tråkiga.
Det säkraste grund-tipset är dock att vara tacksam och glad för minsta lilla. Nu tänker jag vara glad över att min katt sover i min säng och att jag får sova här inne i värmen med tak över huvudet i en ren och skön och varm säng medan det blåser halv storm där ute. Jag är rädd för att någon ska dö, ja. Men tills dess är jag glad och tacksam över alla som fortfarande lever.
Godnatt.
