DIAMOND IN THE MAKING

 
Har funderat en hel del fram och tillbaka, de senaste fem åren eller så, och kommit fram till följande:
Jag tycker synd om mig själv och får göra det, eftersom jag alltid har trott att jag hade ett starkare supportsystem än jag hade. Dock, är jag väl medveten om att jag säkert hade (har) en möjlighet att få fantastisk hjälp av min otroligt fina människa till kusin - men jag förstod det inte då. The story of my life...
 
Det är svårt!
En sak i allt detta är det här med att alla tror att någon annan ska ta ansvaret. Men det finns inte någon annan. I mitt liv finns det inte någon annan. Det finns absolut ingen alls. Förutom mig själv då haha.
Jag tänker verkligen inte skylla ifrån mig på någon annan, det är inte det - jag bara trodde och kunde inte tänka mig något annat än att mina så kallade vänner brydde sig om mig; att de tyckte om mig. Det kanske de gjorde, i början, jag vet inte. Allt jag vet är att jag inte tänker räkna med någons stöd eller uppmuntran i framtiden. 
 
Alltså, jag upprepar, jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig. Jag bryr mig inte vad folk tror om mig. Jag bryr mig inte om hur folk uppfattar mig. Det har jag väl iofs aldrig gjort, haha - missförstå mig rätt! Förut var jag ett dumhuvve som inte brydde sig; nu tänker jag vara bäst och inte bry mig. (("Inte bry mig" = inom rimliga gränser.))
 
 
Det stora problemet har varit att jag gick vilse. Jag kom bort ifrån mig själv. Jag tappade bort mig själv. 
 
Min poäng är att hur äckligt tråkigt och dåligt mitt liv än är eller blir - kommer jag befinna mig någon annanstans, över det. Jag kommer göra det jag kan göra och om det inte fungerar så bryr jag mig inte.
En konkret sak i detta flum är till exempel att jag fick ett utbrott tidigare idag medan jag städade för att jag insåg att jag inte har insett tidigare att om jag vill ha en viss standard i livet, vad gäller boende, fritidsintressen, mat osv., så måste jag jobba för det. Hallå eller?! Nej jag vet inte vilken planet jag har bott på eller hur många gånger mina föräldrar tappade mig när jag var liten... Men bättre sent än aldrig att inse de mest logiska sakerna i livet. Vad väntar jag på? 
 
 
Och nu måste jag skylla ifrån mig lite ändå; men kunde inte mina föräldrar bara ha sagt när jag gick i skolan att om jag vill fortsätta rida, om jag vill bo bättre eller kunna resa i framtiden så måste jag anstränga mig?! Bra betyg - bra utbildning - bra jobb - bra lön. Jag levde i en extremt tight bubbla tills jag var 19 år och för första gången kände att jag kanske faktiskt ville plugga vidare efter gymnasiet (= jag började förstå vad högskola/unviersitet handlade om...).
 
Jaja, man kan inte vara bäst på allt. Eftersom jag faktiskt oftast är väldigt optimistisk brukar jag bland annat tänka att eftersom jag har en lite extra lång barndom kanske jag lever längre än de som flyttade hemifrån tidigt... Haha!
 
 
 
 
 
 
Allmänt | |
Upp