tropbelle.blogg.se

Innan jag ens vaknade till liv imorse mådde jag sämre än sämst. Medan jag sov insåg jag att det var något som var fel. När jag till slut öppnade ögonen var det ett faktum.

Ursäkta mig men det är inte roligt!

 

Efter att ha lyssnat på i princip allt med Alexander Bard övergick jag till Aron Flam och jag tror att jag blev smittad av hans cyniska "deppighet" eller vad det nu är med honom. Ju mer jag har lyssnat desto sämre mår jag hahaha. Varför ska jag vara så känslig? Glömmer aldrig när jag såg på Amy Winehouse-dokumentären förra sommaren och var helt förstörd i dagar, kanske veckor, efteråt... Kul.

 

Meeeeen det är bara the story of my life. Jag fattar det inte ens längre. Jag fattar absolut ingenting. Allt blir bara mer och mer bisarrt. Det sjuka är att jag faktiskt har mått dåligt hela mitt jävla liv. Innan jag ens var tio år började det gå utför. Hur kan man vara en sån deppig och tragisk liten skit som jag är egentligen?

Fet, ful och fullkomligt fruktansvärd borde jag tatuera in i pannan - om det inte vore för att det redan är så uppenbart....

 

Försöker förstå det obehagliga just nu. Det konstiga är att jag skulle kunna välja att må jättebra eller fortsätta i det mörka. Det går vilket som ärligt talat och det är det som är förmodligen är det konstigaste av allt.

Jag kan uppenbarligen inte bli normal och leva ett normalt liv, det har jag förstått, men ändå.

 

Det jobbigaste är att jag hela tiden skyller ifrån mig. Ägnar nog 89% av all min energi och tankekraft åt att anklaga andra för att förstöra mig och mitt liv. Det om något är väl idiotiskt.

 

Jag önskar att jag kunde komma över den där magiska gränsen där ingenting verkligen inte spelar någon roll. Kom nära den idag men då var jag ju hemma och då är det inte jättesvårt. Det svåra är att ta det stora steget någon annanstans med andra människor. 

 

Jag önskar också att jag kunde stänga av den här överanalyserande delen av min hjärna för det är den som förstör allt och gör mig onormal. Som igår. Efter några timmar tillsammans med min familj gick jag ensam mellan två grupper av min familj och över-anal-yserade. En människa, icke familj, frågade vad jag gjorde och jag svarade ingenting. Det är ju relativt sant och lika jobbigt varje gång. Jag gör verkligen ingenting. Nätt och jämt existerar.

Därefter blev jag knäpptyst och när vi äntligen åkte hem blev jag arg och deprimerad. Hatade allt, framför allt mina föräldrar men även precis allt och alla också. Det var en jättemysig, supervarm och supersolig, trevlig, rolig, social och idyllisk eftermiddag/kväll men ändå blir jag till sist bara arg och dagen efter vaknar jag som med en bakfylledepression från helvetet och jag ställde mig upp och ba näe, jag kan inte jobba idag. Men för femtioelfte gången valde jag att fortsätta min nya karriär i att aldrig sjukanmäla mig. Eller "skolka". Jag är ju dessvärre i princip aldrig sjuk. Fysiskt alltså, men ständigt psykiskt. Hehe.

 

Nå väl. Det enda som egentligen är mitt problem är att jag inte riktigt vet hur jag ska överleva samt att jag ändå inte i vilket fall som helst kommer att överleva. Snacka om meningslöst. Man ska göra allt man kan, plågas och våndas, för att överleva tills man dör?!

WTF!

 

Tror jag ska ägna mig åt att skaffa mig en ätstörning istället för denna dödsstörning. Hellre ätstörd än stenkörd... Vet dock inte hur det går till. Räkna kalorier? Springa tills man stupar?

Dessvärre har jag förmodligen en brutal järnbrist igen på köpet som inte gör livet lättare direkt. 

Herregud.