ger upp igen

Haha nääääääe. Jag har ju ingen historia!
Fy fan. Har skrivit en halv bok och nu har jag fastnat och insett en gång för alla att det inte finns någon berättelse!
Så irriterande.
 
Jag har ingen motivation, ingen inspiration, jag vill helst av allt bara skita i det. Tror jag har gjort alla misstag man kan göra - ingen grundhistoria, för många karaktärer, för mycket blajj och helt jävla meningslöst. Usch.
 
Blir bara så besviken på allt och att jag dessutom fastnat i detta känslolösa tillstånd för tillfället. Kan inte komma på en enda sak som skulle göra mig glad. Bah!
 
Allt är bara så tråkigt. Jag vill inte leva här, vara här, göra något här...................
Vilken härlig attityd jag har va?!?!?!!!!! Jättehärligt.....
 
Såg dessutom på ett avsnitt av The Middle förut som alltid ska återspegla mitt egna patetiska liv. I det här avsnittet kom Axl på att han tar examen om fyra månader och måste börja söka jobb men det är redan försent och han går på en intervju men får inte jobbet och reagerar precis som jag brukar reagera när allt går emot mig.... Min mamma gapskrattade (jag också) och sa att hon kände igen det där.... 
Nu har jag ju förhoppningsvis skjutit upp just det problemet tre år framåt men ändå. Problemet kvarstår. Jag kommer aldrig få ett jobb, aldrig flytta hemifrån (inte innan jag fyllt 30 i alla fall), jag kommer aldrig göra något roligt utan allt kommer vara som det är just nu.
 
Jag vet det eftersom jag har gjort så många förändringar, jag har kämpat i flera, flera år men absolut ingenting händer. Det tog mig typ fem år att kunna sitta här och vara ganska lugn i det - men ovanstående problem är lik förbannat kvar. Men ett problem i taget - först och främst ska jag ju klara av alla kurser - nej, först ska jag komma in på den där förbannade utbildningen som ändå inte kommer leda till jobb.
 
Det roliga är att jag trodde att jag hade lösningen på allt det här för några dagar sedan men jag fick ju snabbt äta upp mina små fina ord................
 
Tänk om jag bara hade kunnat ha ett jämnt humör?! Bara det skulle underlätta en aning. Men nej då... Till och med det är för mycket begärt och tydligen omöjligt att uppnå. 
 
Usch. Jag försöker att inte börja tycka synd om mig själv men förutom allt det här har jag ju dödsångesten som grädde på moset. På tal om mos kanske jag ska baka en kladdkaka sen som jag kan tröstäta. Varför inte?!
 
Det enda jag kan göra nu är att försöka stänga ner allt, ta ett ordentligt chill-pill och försöka komma tillbaka på banan. Bli frustrerad om inte annat. Det här går inte.
 
Det värsta av allt är att jag en gång önskade att om vi bara kunde flytta hit - skulle jag aldrig flytta härifrån.... Men jag menade ju inte aldrig som i aldrig. Eller gjorde jag? Det verkar inte bättre, det verkar som att jag aldrig kommer komma härifrån. Det värsta är att en jämnårig grannunge precis har flyttat, till en lägenhet i stan som jag dröööööömmer om. Så nu är jag helt ensam här. Kan inte ens trösta mig med att jag inte är ensam om att bo hemma. Om några år kommer jag vara trettio år och fortfarande bo hemma. KUL!!!!!!!!!!!!!!! 
 
 
 
Allmänt | |
Upp