looking for IT
Insikterna nästan haglar här nu på kvällskvisten. Kan det vara det härliga regnet tro som även fick mitt stackars sinne att växa en smula?
Även om regnet inte underlättade för mina sopiga planer idag...
Och detta är tyvärr ondskan i det hela - så fort jag öppnar datorn blir min hjärna smutsig. Alla tankar och idéer försvinner!
Men; jag minns ungefär vad jag tänkte.
För det första var det --- alltså det stör mig verkligen att nästan allt redan har försvunnit, den härliga känslan bakom dessa tankar haha -- mina planer för imorgon.
Jag ska gå på en morgonpromenad, äta en lätt frukost, rida och sedan springa en sväng (så långt jag orkar, för att se hur mycket jag orkar när jag inte sprungit på en vecka).
Efter det ska jag ta bort gammalt nagellack, fixa ögonbrynen, klippa håret (alla dessa kluvna toppar gör mig seriöst galen), ansiktsmaska, duscha och tvätta håret, smörja in mig från topp till tå.
Därefter ska jag skriva resten av dagen och om jag inte skriver ska jag plugga franska eller räkna matte!!!
Utan att överdriva har jag de senaste tio åren försökt få en fungerande vardag. För tio år sedan var jag tretton... då har jag dokumenterat "mitt första försök" så det kanske till och med är ännu längre tillbaka ändå.
Det är en av anledningarna jag ibland funderar på om det faktiskt är något fel på mig/om jag har ADHD/ADD eller något åt det hållet. Det har dock ingen betydelse - för nu är jag så nära att hitta rätt i alla fall.
Det som är viktigt att komma ihåg, vilket jag ständigt glömmer bort gång på gång, är att det inte blir bra över en natt. Man kommer inte ifrån de dåliga dagarna, när ingenting går som planerat och man halkar efter... Eller när man helt enkelt bara är trött och orkeslös. Eller har PMS :P
Ibland tar man några steg tillbaka och det är lugnt. Som jag varje gång jag ska göra något nytt, då måste jag gråta dagen innan och kvällen efter - det känns som att världen (min värld) går under och aldrig någonsin kommer bli bra igen. Men det blir bra, varje gång, vad jag än tror.
Min poäng är att jag måste ta bara ett litet steg tillbaka; få lite lugn och ro i min hjärna; springa två-tre gånger i veckan för att få lugn och ro i kroppen; och resten kommer lösa sig efter hand.
Jag vill skylla den här dåliga veckan på PMS som gjort mig extremt trött och suddig - för att nu ta nya tag och fortsätta framåt. Det är liksom det man måste göra. Om jag ska vara ärlig var anledningen till att jag började skriva väldigt desperat, jag trodde att det var min sista utväg - att skriva en genialisk bok som kommer göra mig rik och lycklig för all framtid. När det egentligen kanske bara är ytterligare ett steg på vägen. Det kanske inte alls är målet, hur gärna jag än vill att det ska vara det. Det kanske inte ens finns ett mål - ett slut. Utan allting leder bara vidare till något annat. Utveckling, utveckling, utveckling...
Om jag ska vara ännu ärligare tror jag också att jag försöker lura mig själv att tro att jag inte gör det för yttre bekräftelse; attt det inte skulle vara någon form av revanschlust. Det tar emot att erkänna det men... Det är nog svårt att inte vilja få en bekräftelse på att man inte är så konstig som alla tror. Att man visst kan något, är någon... Mot alla odds. VEM KÄNNER INTE SÅ?!?! :P
Nå väl. Jag vet vad som egentligen spelar roll men även en blind höna kan jaga efter ekollon helt i onödan.
Så. Jag försöker förlika mig med tanken på att fortsätta leva mitt tråkiga liv med målet att få en fungerande vardag. Ta en kandidatexamen......... skaffa ett jobb.... kunna flytta hemifrån.... bli lycklig............ :PPPP
Vattna blommor, träna, äta bra mat, ta hand om ponnyn, rida, borsta katterna, läsa och skriva - är det enda jag behöver göra. Njuta av att inte behöva kämpa för min överlevnad.
