tropbelle.blogg.se

Sanningen är den att jag redan förlorat hoppet igen. Jag tänker ändå fortsätta, för jag har inget val; men jag förstår efter idag varför jag valde att isolera mig från gud och alla människor - utom de mest nödvändiga.

 

Jag förstår det framför allt, ännu tydligare, efter att igår äntligen ha förstått Bubers Jag och Du. Anledningen till att jag ville förstå hade ingenting med det jag nu förstått att göra. Jag visste inte vad det var, då, jag ville bara förstå för att jag var nyfiken men nu blev allt ÄNNU VÄRRE.

 

Ok. Istället för att flumma iväg fullständigt: Jag offrade den här dagen för ett annat syfte. Ett socialt och bokstavligen familjärt syfte. Och återigen - jaaaaaaag veeeeeet att man inte ska tänka såhär men jag kan inte låta bli, för det stör mig som inni helvete; Jag gjorde detta för en annan persons skull. Kanske till med för två personers skull, följde jag med och var hemifrån i sju timmar. Inte ens ett tack. Som vanligt. Ingen tacksamhet, ingen uppskattning, ingenting. Då känns det bara ovärt? Så jävla ovärt.

I grund och botten är det dock tomheten som är det som stör mig. Tomheten i att det är ovärt. Att det blev en dålig dag i mitt dåliga liv som kommer fortsätta vara såhär jävla dåligt om jag inte ändrar attityd.

 

Men det är sååååååå svårt att ändra attityd och inställning när man försöker, försöker och försöker utan att ens må lite, lite bättre eller ens ha en trevlig stund. Och nu gråter jag och det är så jävla skönt.

 

Grejen är den att jag bara är besviken. Jag är absolut inte deprimerad, men jag är besviken och då känns det som att precis allt går åt helvete. Det är ju det; rasar en sak så rasar allt annat också för mig. 

Det är så svårt att ändra attityd när jag hela tiden ändrar mig; ena stunden ser jag fram emot att jobba och nästa absolut inte och så tvåhundra lägen där i mellan.

 

Idag känner jag mig hundra procent tillbaka på ruta ett. Den där förändringen jag hoppades skulle hålla i sig åtminstone till imorgon är redan borta. Jag känner mig exakt likadan som för ett år sedan. 

Jag vill isolera mig, igen.

Bara tanken på att möta någons blick, att någon ska se mig och att behöva prata med någon på jobbet imorgon gör mig utmattad. Jag orkar inte. Jag vill inte.

 

Klockan är redan över nio och jag har inte ens lyckats göra hälften (eller enbart hälften) av allt jag tänkt göra; och det var ingen omöjlig lista utan bara några saker till. Men allt gick åt helvete som vanligt även fast jag verkligen försökte och absolut inte tänkte negativt förrän nu efteråt, när jag insåg vilken dålig dag det blev.

 

Det som tar månader att bygga upp kan rasa på bara några sekunder. Det är så fruktansvärt skört.

 

Jag är bara så sjukt jävla besviken på allt och alla i hela mitt jävla liv. Tack så jävla mycket för absolut ingenting. Detta är inte värt någonting, inte någonstans. 

 

Jag är inte ens deprimerad, kan jag bara säga, utan detta är precis vad det är. Så jävla tragiskt. Jag är utan tvekan den mest tragiska, patetiska och efterblivna idioten på den här planeten. En unik jävla kombination. 

 

Nu ska jag ta fram kläder till imorgon (lycka till..... i den här jävla röran), borsta tänderna och gråta mig till sömns medan jag önskar att jag inte hade behövt jobba imorgon utan kunde få en vecka till. Jag hatar mitt liv så jävla mycket just nu. På riktigt. Det värsta är att det bara kommer bli värre. Även om jag lyckas intala mig att det kommer bli bättre ibland, så är det inte sant. Det kommer bli värre. Alla kommer dö, en efter en och till slut kommer jag vara ensam kvar och förbanna mig själv över att jag ens kunde gråta och inte uppskatta alla nu medan de lever. Men jag uppskattar ingenting just nu och jag är inte tacksam över någonting, för jag har aldrig bett om att bli född och jag har aldrig, aldrig, aldrig mått riktigt bra.

 

Om jag mådde bra skulle jag ha slutat gråta för länge sedan nu, men det bara fortsätter rinna och jag börjar få ont i huvudet av det. Det var nog tionde gången jag snöt mig nu och missade papperskorgen.

Jag hade verkligen velat vara glad imorgon och på bra humör. Det är fortfarande inte omöjligt men det känns som sagt som att jag är tillbaka där jag började igen... Helt jävla hopplöst och tröstlöst.