tropbelle.blogg.se

Jag hade precis blivit på bättre humör. Torkat tårarna och sköljt av ansiktet. Ändrat inställning. Känt mig stark och positiv. Plockat fram kläder till imorgon. Preciiiiiiis öppnat Word för att göra mina drömmar till verklighet;

 

Jag har två alternativ: The high road eller selfdestructive road. This is how bad it gets...

Å ena sidan skulle jag väldigt gärna kunna dö på en gång, å andra sidan: varför? Det är bara att fortsätta. 

Jag vill skada mig själv, för det är lättare när det gör fysiskt ont än psykiskt. Men varför? Det kanske räcker om jag bara gråter lite till, läser lite mer och börjar om en gång till.

Jag skulle vilja klösa ut min egen hjärna. Jag vill riva av mig allt hår, dunka huvudet i väggen och sjunga en sång.

 

Typ.

 

Var stark. Var stark. Var stark. Bry dig inte. Bry dig inte. 

Ingen bryr sig om dig förutom dig själv. Så var snäll mot dig själv. Du är den enda som är snäll mot dig själv, så var snäll mot dig själv. 

 

Alltså jag har inte blivit galen jag gör bara allt jag kan för att inte låta allt rasa ännu en gång. Jag skulle vilja kasta mig ut genom fönstret och ut för balkongen. Jag skojar inte.

Detta är inget verkligt hot. Det finns inga farliga problem. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad.

 

Men det är just det som är mitt problem. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad. Jag överlever ändå, utan problem. Det är det som gör allt så meningslöst. Allt är bra utan att jag behöver lyfta ett finger.

Däremot vill jag ha andra saker, som jag inte får; det är också mitt problem. Jag vill mer än det här men jag får ingenting mer. Jag är uppenbarligen inte värd mer. Det är så det alltid har varit. Jag förtjänar inte mer än det här. Jag vet om det, men jag ger ändå inte upp.

 

Nu måste jag börja om från början igen. Klockan är snart halv elva och jag hade egentligen tänkt fortsätta skriva efter att ha ryckt upp mig. Men nu måste jag lyssna och läsa allt ännu en gång. Get my priorities straight.

 

Alltså jag lovar, jag hade precis börjat längta lite till imorgon och allt kändes bra när hon kom och förstörde allt för mig igen. Jag är numera övertygad om att man har vissa människor i sitt liv för att lära sig av dem och det är så jag ser på saken. Det är därför jag inte tar livet av mig på en gång. Man måste gå igenom skit efter skit efter skit och man måste lära sig av det, för att gå igenom ännu värre saker hahahaha. Måste ju bara älska livet, eller hur?

Gud vad jag önskar att jag var som alla andra. Som bara levde och inte tänkte. Som bara var helt dum i huvudet och aningslös. Jag önskar att jag inte hade en aning om någonting. Att jag var mer korkad.

Nä, skoja bara. Det önskar jag inte alls. Jag vill vara smart men inte inte på detta sätt. Eller är jag korkad?

 

Nej men jag kan faktiskt inte rå för att jag slutat gråta, ryckt upp mig fullständigt och blivit mer positiv - för att sekunden efteråt bli attackerad och skälld på. Från och med nu kommer jag drivas av självhat. Jag hatar mig själv. Hatar, hatar, hatar. Så jävla mycket.