this was it
Kan inte ens beskriva hur fruktansvärt tacksam och glad jag är över att faktiskt ha ett hyreskontrakt på en helt ny lägenhet. Seriöst. Hur kunde detta bli till verklighet?! Vilken jäkla tur. Vill inte ens tänka på hur jag hade mått annars, om jag inte visste att om ett halvår får jag äntligen bli självständig på riktigt.....
Nu är officiellt även julen=ingenting i mitt liv. Det är ändå, hur fånigt det än låter, lite traumatiskt när sådana här självklara traditioner och härliga stunder förändras. När man växer upp vissa saker som självklarheter och helt plötsligt är ingenting självklart. Man har ingen annan än sig själv, egentligen. Inte jag i alla fall.
I slutändan är det alltid me, myself and I eftersom man inte kan förändra någon annan än sig själv.
På så vis behöver jag inte längre ta någon direkt hänsyn till någon annan än mig själv heller längre. Eftersom andra skiter i mig och vad jag vill, önskar och känner varför ska jag då oroa mig för att inte tillmötes gå dem?! ÄSCH! Kanske låter jättebittert men ärligt talat är det bara bra. Det blir enkelt och bra då.
Näe, jag känner verkligen att jag vill rycka upp mig en gång för alla och bli mitt bästa jag igen. Vilket är positivt. Jag tror verkligen, och känner, hur svåra/tråkiga saker faktiskt stärker en. Hur tråkigt/hemskt/jobbigt något än är (på en vardaglig nivå, relativt, i mitt simpla och icke-hemska liv) så kan det göra något positivt för en. Som seminiariet igår - jag hade nästan kunnat börja gråta där och då helt seriöst men jag gjorde inte det och jag överlevde. Det var ingen rolig upplevelse, det blev värre än jag hade kunnat föreställa mig när jag var så dåligt förberedd och allting. Men vad gör det?
Så jag säger bara äh och äsch och det ordnar sig.