tropbelle.blogg.se

Blir tokig. Just nu undrar jag om jag inte faktiskt inte en gång i tiden blev utbränd/utmattad och att det är rester av det jag fortfarande känner av då och då. Detta kan inte var något alla känner för då skulle det inte bli något gjort!

Jag somnade relativt tidigt igår, sov relativt bra (bättre än vanligt) och gick upp fem i sju imorse ungefär som vanligt. Men har bara varit så satans trött hela dagen och inte bara orkeslös utan viljelös. Igår kände jag för första gången på länge att jag verkligen ville något men nu är det som bortblåst. Kan knappt minnas att det hänt, att jag känt så.

 

Jag vill bara ge upp och det är inte så konstigt när jag tänker efter. Det har gått över fem år nu. Fem år av bara skit. Sju år av ren skit. Det har fortfarande inte hänt någonting bra under dessa år. Fatta SJU ÅR utan en enda bra händelse. Det enda bra är väl katterna visserligen men det är också bara det jag kan komma på ärligt talat. Allt är som det alltid har varit. Jag kommer ingenstans. Jag är fast här, i mig själv och med samma människor som inte kan hjälpa mig. Tyvärr är jag väl medveten om all hjälp jag hade kunnat få innan allt gick åt helvete - det hade inte behövt bli såhär men nu är det som det är. 

Och nu vill jag ingenting längre. För om det inte blir bra efter fem år, varför skulle det bli bra efter tio? Eller tjugo? Var ute och gick i skogen med mamma förut, orkade inte ens prata om något, och bestämde mig för att om inget har hänt när jag är fyrtiofem år tänker jag göra precis vad fan jag vill. Bli hur tjock och fet och lat jag vill. Säga upp mig. Bli hemlös. Vad fan som helst. Vem pallar bry sig då?

 

Det tråkiga är att jag vet bättre egentligen men samtidigt vet jag för mycket och är för överkänslig. Det är ingen bra kombo. Jag får ångest och mår dåligt över allt. Minsta lilla. Helt i onödan. 

Ahhhh. Det kanske kan vara så att jag minskat på sockret de senaste två, tre dagarna som gör att min hjärna spårar ur... eller kvarvarande  PMS - jag vet inte men jag vill att det ska sluta. Jag kan acceptera att behöva göra tråkiga saker osv. jag städar och mockar och motionerar ponnyn bara för att det behöver göras osv. men sen. Vissa andra saker, vissa andra gånger, så tar det bara stopp. Eller det är väl det som är skillnaden, jag kan göra fysiska saker men när jag behöver använda hjärnan till att göra något mindre roligt och lite jobbigt så går det inte lika bra... Då tar det stopp. 

 

Som exakt i detta nu. Vilket får mig att börja gråta. Jag vet inte hur jag skulle kunna plugga i detta nu, om jag hade behövt göra det. Det var exakt det här som var mitt problem. För det handlar inte om att jag inte kan tvinga mig själv att ta fram böckerna, sätta mig och läsa och göra det - det är hjärnan som spinner iväg åt helt fel håll och förstör allt. Det går inte då. Hur jag än försöker... Hur jag än bestämmer mig eller tvingar mig eller provar mig fram. 

Jag blir bara ledsen. Och efter alla dessa år tänker jag fortfarande på mitt utseende. Det är nog det jag tänker mest på, även omedvetet. Jag måste bli smalare, snyggare, förbättras. Ständigt. Jag var inte nöjd när jag vägde femtio kilo förra gången så varför skulle saker och ting bli bättre om jag gjorde det nu? 

Jag har bestämt mig för att börja springa för mitt och kroppens välmående, för att få bra kondition, bli smidig och lite mer - välmående. Men det verkar som att utseendehetsen kommer med på köpet. Blir jag smalare? Blir jag snyggare? Blir hyn bättre om jag slutar äta mjölkprodukter och socker?!

Gaaaah. Det mår jag sannerligen inte bättre av. Förutom det sistnämnda möjligtvis men när man har dålig hy kan man åtminstone skylla på det när man känner sig ful. Har man bra hy och ändå är ful, ja då är man bara helt enkelt ful i grund och botten?

MEN VAD SPELAR DET FÖR ROLL?!?!?!?!?! VEM BRYR SIG?!! Undrar jag bara. Jag har inte tänkt bli modell eller tjäna pengar på någonting som har med mitt utseende att göra.... Seriöst.

Jävla skit. Ge mig en kladdkaka och kaffe tack innan jag dör tack.

 

Vill verkligen bara ge upp. Jag har försökt och försökt och försökt så länge nu och bara misslyckats. Jag har fullkomligen gett upp ett antal gånger men rest mig och försökt lite till. Det har varit mycket bättre än någonsin det senaste men jag pallar inte med sådana här dagar något mer. Det är sjukt att vilja ge upp så mycket som jag känner för just nu, som jag gjort så många gånger förut. Varför fortsätta när det aldrig ger någonting? När alla mina försök är fel. När det är fel att försöka. Man ska bara göra det, inte försöka göra det men när det inte går då? Jag blir inte klok på det.

 

Men gör någonting åt det då, kan man tycka! Ja, fast det handlar ju inte om någonting konkret egentligen. Igår var jag jättelycklig utan ett bekymmer i hela världen och idag har jag hela världens bekymmer på mina axlar. Ingenting har egentligen förändrats. Jag kommer inte bli lyckligare om jag flyttar hemifrån eller får ett jobb. Det är inte det som är lösningen. Jag vet inte ens vad lösningen är. Jag bara hoppas att någonting bra ska hända, någon gång. Ett mirakel. Men det enda som kommer hända är att en efter en i min familj kommer trilla av pinn och det kommer gör mig mer och mer ensam, mer och mer ledsen.

 

Jag har fullkomligt tappat tron på min egen förmåga och framför allt på min dumma hjärna. 

Usch och fy och blä. Och innan jag vet ordet av det är min lilla ledighet över igen. Som jag inte alls har utnyttjat till någonting vettigt. Jag trodde jag kunde vila mig i form. Jag trodde jag var "botad", för femtioelfte gången men trillade dit igen. Nej. Ingenting är bra idag. Och jag tror ärligt talat inte längre på att det kommer bli det heller.