awkward-award

Har idag återigen vunnit ett awkward-award.
 
Ett tag intalade jag mig att jag inte tyckte om att vara omtyckt på ett mycket drygt och hybris-aktigt sätt. Det var bara en dålig ursäkt. En dålig ursäkt till det faktum att faktiskt ingen någonsin tyckt om mig.
 
Just nu är jag fast i ett hemskt ångest-stadie där jag inte vill leva men absolut inte heller vill dö, pga. dödsångesten som plågar mig. Alltså, jag vill leva men inte på de här villkoren. 
 
Det börjar nästan bli komiskt hur hemsk och svår jag är att ha och göra med. Jag försöker verkligen! Att vara allt annat än svår, men det är svårt?
Jag vet inte.
 
Jag mår bara så dåligt av den här fysiska ångesten som börjar komma tillbaka. Liksom jag hade/har egentligen inga problem men jag vaknade med en hemskt obehaglig, fysisk känsla i hela kroppen och när jag åt frukost kändes det som att den skulle kunna komma upp vilken sekund som helst.
 
Men för att vara lite positiv hann jag och mamma gå över till grannen och kika på den nya hästen som kom igår. Det var trevligt, om det inte vore för att jag stod där med ett ansträngt leende och försökte att inte kräkas av ren och skär ångest.
 
ÄH!

Så. Det hjälper faktiskt att gnälla om det, en aning. Förflytta den till en text. Förminska det. För det är ju löjligt egentligen - INGENTING HAR JU HÄNT för femtioelfte gången!!!!!!!!!!!! Det är bara mitt humör och mina känslor som ständigt skiftar. :P
Allmänt | | Kommentera |

besvikelse, besvikelse, besvikelse

Mhm. Jag måste hitta något... som är tryggt. Och bra. Och bekvämt...
För ingenting går särskilt bra för mig och jag kan faktiskt inte alltid förstå varför. Ganska ofta kan jag vara väldigt svår, avig och grinig - det vet jag. Men det är när jag inte är det... som det blir märkligt.
 
Jag har alltid vetat om att jag inte riktigt passar in. Under de åren jag av någon anledning ändå blev accepterad och inbjuden i den sociala värmen glömde jag bort det en aning; eller det var inte lika uppenbart. Då var det mer den ständiga känslan av att jag helst av allt ville dra mig tillbaka, jag ville inte att alla skulle "tycka om mig". Jag ville ställa mig utanför gruppen.
Vilket jag till slut gjorde.
 
Det jag märker tydligt nu i alla fall är att detta blivit ett kroniskt tillstånd. Jag kan stöta bort människor på flera mils avstånd - även om jag faktiskt försöker göra det motsatta.
 
Ingen lyssnar på mig är numero uno. På ett helt sjukt sätt alltså i form av att jag kan säga en sak = ingen håller med; en annan person säger exakt samma sak = alla håller med.
 
Äh. Ska inte älta detta men det kan vara bra att komma ihåg så jag slipper bli förvånad varje gång jag får för mig att jag skulle kunna vara normal om jag bara vill och försöker. Ingen vill prata med mig, ingen vill umgås med mig och ingen vill ens lyssna på mig - vilket är fine! Problemet är ju att detta kan vara nödvändigt i studie- och jobbsammanhang!
Hm.

Nå väl. Jag är nyduschad, insmord och har ätit té och smörgås + kaffe och chokladkaka till kvällsmat så jag mår som en prins(sessa). Trots att jag ständigt blir ignorerad.
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

2 much

För varje gång jag gråter, gråter jag ännu mer.
Gråt föder gråt.
 
För att vara lite positiv har jag ingen ångest längre. Dödsångesten blir ju alltid värre nu till hösten (igår började jag se på The good place och fick panik till slut när jag insåg där i mörkret vad jag tittade på + förut började morfar prata om hur ofattbar stor solen är vilket alltid är en rejäl trigger men då gick jag ut i köket).
 
Det jag gråter över är att jag inte är normal.
 
Det är skrattretande tydligt. Bara ett exempel är när jag skulle föreslå en uppdelning och direkt möttes av NEJ! Fem minuter senare frågar X, vad tänkte du säga Y om uppdelningen? Y föreslår exakt samma uppdelning som jag och möts av JÄTTEBRA!
Alltså man blir ju hysterisk av mindre?! Jag fnös och muttrade bittert att det var exakt det jag sagt - men ingen brydde sig.
 
Det är inte bara det att jag inte är normal och att alla märker det - jag är ful (och blir bara ännu fulare för varje dag som går) också. Min hy har exploderat igen runt munnen och utmed käkbenen framför allt. Jättehärligt verkligen.
 
Det värsta är att jag inte fattar någonting av någonting. Hur kan alla andra normala uppfattas som så bra och sociala när de inte kan fatta någonting utanför dem själva? 
Är jag den enda som blivit hjärntvättad med att alla är unika, att alla inte måste passa in i normer och färdiga mallar? 
 
Jag blir så förvirrad bara. För jag vet ju att alla dessa normala (men stundtals korkade) människor alltid kommer föredras framför någon som mig, trots att de pratar skit om andra och inte har någon förståelse för andra eller ägnar sig åt någon sorts eftertanke.
 
Det var i alla fall tydligen för bra för att vara sant. Det blir aldrig bättre, uppenbarligen. Jag får fortsätta gråta i min ensamhet. 

Det sjukaste som verkligen tog knäcken på mig igår var på föreläsningen när läraren sa att vissa inte borde läsa det här programmet pga. deras människosyn (exakt vad mina tvivel handlar om) och sedan när jag råkade gäspa plötsligt utan att hinna sätta för handen tog hon upp just gäspningar som ett negativt exempel helt random. Liksom wtf, kan jag aldrig bara smälta in?! Även om det inte var riktat mot just mig utan det bara råkade passa in så.......... varför var hon ens tvungen att ta upp sådant som jag känner mig så brutalt träffad av?! 
 
Det enda jag kan göra är i alla fall att fortsätta tills det tar stopp. Utifrån. 
Jag får gråta på kvällarna och försöka hålla uppe fasaden på dagarna för att ta mig igenom det värsta.
Allmänt | | Kommentera |
Upp