gjfngdkjf

Jag hade kunnat ha en pol.kand nu, ett fast jobb kanske..... men jag ångrar det faktiskt ändå inte. Det var fel från första början. 
Har aldrig upplevt en sådan fruktansvärd ångest dag in och dag ut och vill aldrig göra det igen.
 
Ärligt talat är jag livrädd. Jag är på riktigt rädd, spänd i hela kroppen, har haft huvudvärk idag.
Har ingen tro alls på mig själv. Är bara osäker. Fruktansvärt osäker.
 
Efter andra dagen, för tre år sedan, skrev jag:
"Men jag vet vad jag vill, och jag vet att allt går bara man vill.
Än dock är jag rädd, riktigt rädd, och det ingen idé att låta bli att erkänna det. Därför erkänner jag det.
Jag vågar inte ens börja läsa, nu när det äntligen är på riktigt. Det gäller bara att ta första steget, och det ska jag göra här och nu. Men jag är rädd. I alla fall."
2 September, 2014 21:00 | Allmänt 
 
Den här gången är jag inte rädd - för jag har inget att förlora.
Jag är en fullständigt misslyckad och hopplös människa och det är ett faktum. Jag vet om det och jag kommer inte låtsas eller hoppas längre att det helt plötsligt en dag kommer att förändras, för det gör det inte.
 
Jag ska göra allt jag kan för att förbättra mig och göra bra ifrån mig. Det kommer gå bättre den här gången men ett normalt liv... kommer jag nog aldrig få uppleva igen. Förmodligen kommer jag vara lika ensam som jag är nu resten av livet. Det är sorgligt och tråkigt men kanske är det lika bra. Hade jag verkligen velat något annat hade jag självklart ansträngt mig mer och gjort något åt det. Nu är det mer; händer det så händer det. Det spelar ingen större roll mer än att det är pinsamt att vara någon som knappt existerar, som är så gott som osynlig och som ingen någonsin kommer att sakna.
 
Jag har så många andra saker att vara glad och tacksam över. Det är typ 50/50 vilket är helt okej. Jag har som sagt misslyckats med precis allt, min fula och förstörda hy har i sin tur trasat sönder min själ och det lilla självförotrendet/självkänslan jag möjligvis en gång hade, och jag är helt jävla hopplös i största allmänhet.
Men jag kan glädja mig åt små saker i livet och det är gott nog.
 
Ingenting spelar någon roll om hundra år ändå. Då kommer jag vara död och begraven (när någon hittat mig ett halvår senare pga. hemsk liklukt) i vilket fall som helst.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

dag fem

Det kanske bara är att inse att vissa perioder, utan anledning, är tråkigare/hemskare/jobbigare än andra...
 
Imorse ville jag verkligen inte gå upp. Kan räkna på en hand de gånger jag inte velat åka till jobbet på morgonen och idag var det en sådan dag. Kom i alla fall iväg i hyffsad tid...
Det innebar dock att jag inte fick i mig något koffein vilket resulterade i att jag har haft vääääärldens huvudvärk hela dagen eftersom jag dessutom inte tog något kaffe på frukosten. Efter lunch somnade jag till i någon sekund jag vet inte hur många gånger - det var rena tortyren. Kändes som att jag aldrig hade varit så trött i hela mitt liv och inte trött-trött utan bara somna innan man ens lagt huvudet på kudden-trött. Till slut var jag tvungen att vara sluta med det jag höll på med på datorn och göra något annat istället, vilket ju är väldigt bra att jag både har stillasittande dator-grejer att göra och mer fysiska saker. 
 
När jag kom hem satte jag mig vid solväggen utanför stallet och fikade lite innan jag gick in (eftersom pappa började såga och föra oväsen) och la mig i soffan och fortsatte se på GG... Mot alla odds somnade jag inte?! Huh?
Lite senare gav jag mig ut min rangliga cykel och tror faktiskt att jag cyklade över en mil och tog ut mig riktigt ordentligt i kvällssolen. Nu har jag duschat, tvättat håret, druckit té och ätit ekologiska vindruvor och plommon som jag gick ut barfota i trädgården och plockade :D
 
Wa, wa, wa. 
 
Det värsta var att jag trodde att jag hade glömt mina hörlurar på skrivbordet i fredags och tog därför inte med mig några andra. Men det fanns såklart inga hörlurar där utan dem har jag säkert tappat bort i vanlig ordning..... Så jag kunde inte lyssna på någon podd på hela dagen så det var inte undra på att jag höll på att somna :P
 
Näe, nu när slutet är så nära känns det bara riktigt tråkigt, surt och jobbigt att jobba. Samtidigt är jag livrädd för de kommande tre åren. Ångesten... Jesus. Jag vet ju vilken otur jag brukar ha och vilka märkliga, pinsamma situationer jag brukar hamna i.... Som bara idag när jag skulle köra hem från jobbet och typ höll på att krocka tre gånger pga. mina dåliga, klantiga och impulsiva beslut. Fyfan. När man inte ens kan lita på sig själv liksom haha.
 
Jag fööööörsöker verkligen förbättra mig i alla fall och min attityd. Det går sakta men säkert någorlunda framåt.
 
Bla bla bla.
 
Har liiiite ångest inför onsdag också. Vill bara få det överstökat men vägen dit är så jävla jobbig och obehaglig. Så mycket meck, så många problem och irritationer som kan uppstå för att inte tala om själva domen. När jag duschade förut kom jag att verkligen tänka på det faktum att en dag, förhoppningsvis väldigt långt fram, måste vi ta beslutet om ponnyn också. Det slutgiltiga beslutet. Herregud. Det är ingen idé att oroa sig inför det nu, jag vet, men den dagen... hjälp. 
 
Jaja, jaja. Ska fundera vidare och jobba vidare. Detta är väl bara en allmänt jobbig och tråkig vecka som man måste ta sig igenom. Inte för att det blir bättre efteråt utan bara för att det är så det är. Hahah.
Måste verkligen sova nu. Min hjärna är inte som den ska, det är det enda jag vet.
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

deppdepp

Fy. Fan. Åter. Igen.
 
Hemsk söndag. Hemsk kropp. Hemskt liv. Hemskt allt.
 
Tror en fågel till och med bajsade på mig idag.
 
Den enda glädjen jag fick uppleva idag var efter att ha stirrat med en djup, ursinnig irritation på en ung bilist så att denne nästan körde i diket. Hahahaha! Oj, oj, oj. Då skrattade jag nästan lite för mig själv där jag gick och surade på vägen med en mamma och en ponny bakom mig. Det var verkligen roligt. Jag vände mig om, följde honom med mitt onda öga och såg hur han i ren skräck nästan styrde bilen ner i diket för att komma så långt bort från mig som möjligt... 
 
Oavsett om han kände av min ilska eller inte; detta är min nya hobby. Att stirra och prata skit till, inte bara om, de som kör på vår väg. Ett fruktansvärt otrevligt beteende men som sagt, det är min hobby och det är inte olagligt så deal with it. Eller snarare - välj den andra vägen där man får köra snabbt och respektlöst! Eftersom det inte finns någon som helst anledning att köra på vår väg så anser jag ha rätt att trakassera dessa oskyldiga bildårar. Hehe. Skämt åsido.
Hur som helst, när jag hör och känner att en bil bakom mig inte saktar ner vänder jag mig helt enkelt om och stirrar på dem. Saktar de ändå inte ner börjar jag skälla på dem. Som en psykopat. Ett riktigt psykfall som tappat det fullständigt, hahaha. Det bjuder jag på. Om inte annat får jag utlopp för mina aggressioner och om det dessutom uppmuntrar folk till att välja den andra vägen nästa gång är det bara ett plus i kanten.
 
Det värsta är hur jag själv kör, det måste jag erkänna. I detta fall är jag en riktigt hycklare. Det erkänner jag.
 
För att fortsätta på dagens promenad-spåret kom jag på det första mormor sa på pappas födelsedag när vi satt ensamma kvar. Hon frågade, vilket är otroligt sorgligt och tragiskt på sätt och vis, något i stil med var den "lilla jag" tog vägen som ringde främmande människor för att få min vilja igenom? 
Mitt spontana svar var att det undrar jag också! Vilket är sant. Det är ju typ det enda jag tänker på. Hur kunde det gå så fel och vad var det som gick så fel?
Det gick fel tidigt minns jag. Det har väl egentligen mer eller mindre alltid gått fel. Eftersom det antagligen är något fel på mig.
 
Bland det värsta, just nu, är att vara helt ensam i detta. Det är bara me, myself and I. Det är jag som blir drabbad, det är mitt liv som är förstört och det är jag som mår dåligt. Men samtidigt kommer jag på ibland att jag mådde ju lika dåligt innan jag förstörde allt, när jag fortfarande hade ett relativt normalt liv. Trots att jag kände mig precis som alla andra stack jag tydligen ändå ut såpass mycket att andra människor, vuxna framför allt, kände att det behövde vädra sina åsikter om mig stup i kvarten.
Jag vet att det inte hjälper att älta det förflutna men jag försöker förstå mönstret och det enda sättet att göra det är att gå tillbaka och analysera katstrofen till liv jag inte levt.
 
Äh. Tror att ett sinne av stål och hjärta av titan är det bästa och just nu enda sättet för mig. Det är skygglappar på och brusreducerande hörlurar som gäller, haha. Avstängda känslor är det viktigaste av allt. Inte känna, inte tänka, inte analysera. Jag ska vara en gås. En titanbeklädd gås med skinnjacka och solglasögon i en Tesla. 
 
Eftersom det är sista veckan imorgon och jag mot alla mina sinnens viljor "måste" börja tidigare ska jag försöka sova nu och under tiden bestämma mig för en dröm-vardag. Egentligen vet jag precis vad jag måste göra för att lyckas förändras men det sista steget är så långt och så läskigt.
Aja. Som sagt, sista veckan nu. Det ska bli intressant. Om fem dagar är förhoppningvis detta kapitel slut och om två veckor kommer jag vara dö-nervös och förmodligen fullkomligen sönderstressad och om tre veckor kommer jag ligga här och gråta och om fyra veckor kommer jag önska att jag aldrig blivit född.
Hehe.
 
Godnatt.
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp