minus noll

Har alltså sällan mått såhär dåligt... känns det som. Vad fort man glömmer!
 
Äh. Jag vet inte. Vet bara att jag känner mig som en utsketen apa som gått vilse i ett avlopp...
 
OBS! osammanhängande smörja pga. fullständigt bombad:
 
Jag hatar precis allt. Jag är så jävla sur, otrevlig och tråkig. På ett sinnessjukt sätt. För att göra allt ännu värre fick jag en ny besatthet som jag nu måste börja avveckla eftersom det är en återvändsgränd och ett riktigt mindfuck. Måste gå min egen väg. Skita i vad andra gör.
Framför allt måste jag ... alltså jag glömmer av alla ord jag tänker på... men avveckla mitt beroende av Twitter. Jag skäms över att jag idag inte ens smygkollade Twitter på jobbet. Gång på gång stod jag bara, och satt, och skrollade rätt upp och ner hej och hå. Så onödigt. Mitt arbete blev inte lidande men alltså... att lyssna på poddar och skrolla Twitter samtidigt som man jobbar...
Därför ska jag försöka att inte lyssna på någonting förutom om jag måste göra något enformigt en längre stund och inte har något att tänka på. Det ska vara min backup så jag inte dör av tristess. Absolut inget Twitter.
På måndag ska jag vara ensam hehe. Först sa jag det som ett skämt, för jag trodde att jag inte skulle vara ensam, men det var inget skämt. Gud så skönt... Tre veckor kvar varav tre ensamma, självständiga dagar... yay!
 
Jag vet att jag kommer längta tillbaka så mycket efter denna simpla, trist tillvaro men just nu längtar jag så mycket efter något annat. Satt idag och började nästan gråta det sista och ba herregud ta mig härifrån. Men jag löste det. Och började inte gråta.
 
Att gråta och kräkas är typ min nya grej. Kräket ligger nära till hand känns det som. Känns som att jag skulle kunna kräkas på befallning, höll jag på att säga... Gråten lika så. Skulle kunna gråta åt vad som helst, när som helst - ibland. Inte just nu. Men när jag minst anar det så vill jag bara gråta en skvätt.
 
NÅ VÄL! 
 
Det var det. Jag mår piss, är kräkig och gråtig. Hatar allt och alla. Allra mest mig själv.
 
Var faktiskt ute på en kvällspromenad förut och det var alldeles ljummet och massa feta moln. Regnade en liten skvätt alldeles nyss. Borde egentligen duscha men jag ska försöka gå upp tidigt imorgonbitti istället och göra det då - efter att jag har cyklat!!! Hm. 90% chans att jag går upp 06.06 och inte hinner göra varken eller. Men jag har förberett både frukost och lunch i alla fall så... Imorse glömde jag för andra gången mina knäckebröd vilket innebär att jag bara har haft med mig själva pålägget... Då ville jag också gråta en skvätt imorse när jag kom på det alldeles för sent men som tur var hade jag med mig lite jordgubbar som jag hade tänkt äta till/efter min kycklingsallad till lunch så jag dog inte av svält. Och igår hade jag kyckling och paprika som pålägg vilket gick utmärkt att äta utan knäckebröd. Känns dock som att jag går på värsta dieten men det har jag balanserat upp med stora mängder choklad och kakdeg + pizza idag.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Kräkis-hand

Haha...
Åkte iväg i god tid imorse. Hann med att släppa ut hästarna, borsta tänderna och svälja en järntablett.
Ungefär en gång i månaden kommer det en bil ifrån vänster när jag ska svänga höger ut från vår väg. Den gången var idag. Jag kollar åt vänster samtidigt som jag kör ut vilket gör att jag inte hinner stanna även om det kommer någon, vilket det oftast inte gör. Men imorse gjorde det det. Alltså jag ser ju om bilen är nära men inte om den är på gränsfall, vilket också beror på hur snabbt den kör. Bilen imorse körde ganska snabbt och jag blev stressad. Så pass stressad att när jag äntligen svängde av till höger igen efter 200 meter blev jag efterstressad, typ som när man eftersvettas. 
 
Det stresspåslaget, när jag äntligen svängt av och bilen bakom körde vidare mot nya äventyr, gjorde att jag blev våldsamt illamående. Det kan lika väl ha varit ett märkligt sammanträffande men mådde illa gjorde jag i alla fall. Väldigt illa. Tur i oturen har jag inte haft något matlust överhuvudtaget, för första gången i hela mitt liv, de senaste dagarna så det fanns inte jättemycket som kunde komma upp, tänkte jag och försökte kväva kväljningarna. Funderade och funderade medan jag körde och hoppades att jag inte skulle kräkas i bilen åtminstone. Såg framför mig hur... det skulle se ut efteråt.
 
Efter en halv kilometer stannade jag till på ett lägligt ställe och kände efter - men det verkade ganska lugnt. Körde vidare och blev ännu mer illamående än tidigare. Såg framför mig hur jag skulle svimma och krocka i träd efter träd, gång på gång. Till slut tvärstannade jag i en kurva ut med kanten av två meter högt gräs - och kräktes i handen. Hahahahahaha. 
Fy. Fan.
Jag hade rätt i att jag inte hade något att kräkas upp i alla fall. Det var bara vatten eller något liknande, hahaha. Så jag fick gå ut och slänga mitt uppkräkta kräks i det blommiga sommarängsdiket klockan 06.30. 
 
Det kan ha berott på järntabletten också tänker jag men den där stressen känns mer bekant kopplat till illamående. 
 
YAY! ÄNNU EN SUPERHÄRLIG SOMMAR! FANTASTISKT! UNDERBART! PRISA GUDARNA FÖR MITT SUPERROLIGA LIV!
 
Fy. Fan. I. Helvete. 
Har dock fått tillbaka lite energi samt lite mer livsglädje - eller vad man ska kalla det för. När jag åkte hem kände jag att känslan av att vilja lägga sig ner och dö lite försiktigt, att somna in, är bättre än den där raseri-jag kan lika gärna dö på en gång-känslan.
 
Frustrerande. Men samtidigt vet jag att den här bottenlösa, otäcka och drypande ilskan är den bästa drivkraften jag har så... jag måste bara komma över vissa sorger för femtioelfte gången och gå vidare. 
Jag kan verkligen förvånas och nästan bli sårad över att min mamma tar så lätt på mina psykbryt men samtidigt är det min enda räddning. Att inte tas på allvar. Det är inte på riktigt; de här slukhålen finns inte på riktigt. Det är inte synd om mig. Det är löjligt.
Ryck upp dig och gå vidare! Din fjantiga kräkboll!
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Deprimerad mera

Innan jag ens vaknade till liv imorse mådde jag sämre än sämst. Medan jag sov insåg jag att det var något som var fel. När jag till slut öppnade ögonen var det ett faktum.
Ursäkta mig men det är inte roligt!
 
Efter att ha lyssnat på i princip allt med Alexander Bard övergick jag till Aron Flam och jag tror att jag blev smittad av hans cyniska "deppighet" eller vad det nu är med honom. Ju mer jag har lyssnat desto sämre mår jag hahaha. Varför ska jag vara så känslig? Glömmer aldrig när jag såg på Amy Winehouse-dokumentären förra sommaren och var helt förstörd i dagar, kanske veckor, efteråt... Kul.
 
Meeeeen det är bara the story of my life. Jag fattar det inte ens längre. Jag fattar absolut ingenting. Allt blir bara mer och mer bisarrt. Det sjuka är att jag faktiskt har mått dåligt hela mitt jävla liv. Innan jag ens var tio år började det gå utför. Hur kan man vara en sån deppig och tragisk liten skit som jag är egentligen?
Fet, ful och fullkomligt fruktansvärd borde jag tatuera in i pannan - om det inte vore för att det redan är så uppenbart....
 
Försöker förstå det obehagliga just nu. Det konstiga är att jag skulle kunna välja att må jättebra eller fortsätta i det mörka. Det går vilket som ärligt talat och det är det som är förmodligen är det konstigaste av allt.
Jag kan uppenbarligen inte bli normal och leva ett normalt liv, det har jag förstått, men ändå.
 
Det jobbigaste är att jag hela tiden skyller ifrån mig. Ägnar nog 89% av all min energi och tankekraft åt att anklaga andra för att förstöra mig och mitt liv. Det om något är väl idiotiskt.
 
Jag önskar att jag kunde komma över den där magiska gränsen där ingenting verkligen inte spelar någon roll. Kom nära den idag men då var jag ju hemma och då är det inte jättesvårt. Det svåra är att ta det stora steget någon annanstans med andra människor. 
 
Jag önskar också att jag kunde stänga av den här överanalyserande delen av min hjärna för det är den som förstör allt och gör mig onormal. Som igår. Efter några timmar tillsammans med min familj gick jag ensam mellan två grupper av min familj och över-anal-yserade. En människa, icke familj, frågade vad jag gjorde och jag svarade ingenting. Det är ju relativt sant och lika jobbigt varje gång. Jag gör verkligen ingenting. Nätt och jämt existerar.
Därefter blev jag knäpptyst och när vi äntligen åkte hem blev jag arg och deprimerad. Hatade allt, framför allt mina föräldrar men även precis allt och alla också. Det var en jättemysig, supervarm och supersolig, trevlig, rolig, social och idyllisk eftermiddag/kväll men ändå blir jag till sist bara arg och dagen efter vaknar jag som med en bakfylledepression från helvetet och jag ställde mig upp och ba näe, jag kan inte jobba idag. Men för femtioelfte gången valde jag att fortsätta min nya karriär i att aldrig sjukanmäla mig. Eller "skolka". Jag är ju dessvärre i princip aldrig sjuk. Fysiskt alltså, men ständigt psykiskt. Hehe.
 
Nå väl. Det enda som egentligen är mitt problem är att jag inte riktigt vet hur jag ska överleva samt att jag ändå inte i vilket fall som helst kommer att överleva. Snacka om meningslöst. Man ska göra allt man kan, plågas och våndas, för att överleva tills man dör?!
WTF!
 
Tror jag ska ägna mig åt att skaffa mig en ätstörning istället för denna dödsstörning. Hellre ätstörd än stenkörd... Vet dock inte hur det går till. Räkna kalorier? Springa tills man stupar?
Dessvärre har jag förmodligen en brutal järnbrist igen på köpet som inte gör livet lättare direkt. 
Herregud.
 
Är så trött på att må såhär jävla dålig stup i kvarten. 
Inte ok. Och så hör man "folk" säga att det finns hjälp att få. MEN OM MAN INTE VILL HA HJÄLP DÅ? OM MAN VLL KLARA ALLT SJÄLV? VA? VA? VA?
 
Jo. Då får man skylla sig själv och det är precis vad jag gör. Och då mår jag ännu sämre.
 
Tänker dagligen, vilket uppenbarligen inte gör livet härligare, på alla möjligheter jag kastat bort. Bara gått förbi, ignorerat, som om de vore en tiggare på gatan...
Vänner? ÄH VAD JAG SKA MED DOM TILL.
Plugga? VARFÖR SKA JAG VETA NÅGONTING.
Jobba? SÅ JÄVLA PISSTRÅKIGT.
Uppfylla mina drömmar? DÅ MÅSTE JAG JU HITTA NYA.
Göra någonting meningsfullt? JAG KOMMER ÄNDÅ ATT DÖÖÖÖÖÖÖ.
 
Skitsamma. Nu ska jag sova och det är jag i alla fall tacksam för - att man får gå och lägga sig varje jävla kväll. Taccolov för det! Om det inte vore för att jag vaknar femtioelva gånger samt drömmer helt störda drömmar (som förstör mig ännu mer) varje natt............
 
Ciao.
Allmänt | | Kommentera |
Upp