den sociala skräcken

Den först efterlängtade men nu fruktade dagen är snart kommen och jag önskar så mycket att jag hade en bra ursäkt. Den enda fördelen är väl att jag har en bra ursäkt att åka hem men det... hjälper bara lite.
 
Så jävla typiskt att HELA min familj förutom jag hade andra planer i en annan stad............. Mina barndomstraditioner är verkligen borta. Nu ska jag ensam bege mig till ett släktkalas och det tar sannerligen emot.
 
Så, så, såååååå typiskt. Näe alltså jag tror jag måste hitta på en ursäkt. Jag har ingen som helst social förmåga/vilja just nu. Jag vill inte prata om mig själv eller om någon annan. Jag bryr mig bara inte, vet inte hur jag ska orka bry mig. Jag orkar inte ens bry mig när det faktiskt spelar roll?!
Jag skulle kunna se detta som ett tillfälle att öva på att vara social men... jag vet inte.
 
Trots en "ursäkt" att åka hem är det också det svåraste av allt. Jag hatar verkligen att säga hejdå; inte för den där töntiga anledningen utan för att det är så satans jävla fånigt/jobbigt att säga hejdå till en och en, otrevligt att bara säga hejdå till ett fåtal för att sedan snabbt smita iväg och det värsta av allt vore väl att vråla hejdå till alla samtidigt (som jag brukade göra på jobbet som en jävla fårskalle).
 
När min familj är med kan jag alltid smälta in bakom mamma eller sätta mig och leka tysta leken med pappa men nu ska jag alltså... stå på egna ben?! Det vill jag inte. Det är inte bekvämt. Det är jobbigt. Ansträngande.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Buhu

Tror jag har en fruktansvärd pms-period på G. Med start här och nu.
Eller för en stund sedan men skit samma.
 
Jag lyckades motvilligt (ovetandes om mitt pms-humör) städa mina två rum i alla fall och pallra mig ut till stallet för att mocka och byta täcken på hästarna men det var också bara det. Typ. Vad dillar jag om?
 
Hur som helst hatar jag mig själv och mitt liv just nu SÅ JÄVLA MYCKET. BLÄ!
Visst allt är helt okej men det är mitt humör (hormoner) som spökar. Fast samtidigt...
Jo jag oroar mig för att detta aldrig löser sig, att jag aldrig löser mig.
 
Jag befinner mig alltså före femtiohundraelfte gången i ett sammanhang där jag inte känner eller kan prata med någon?! WHY OH WHY?! Varför råkade jag dessutom på just de där typerna av människor som jag inte klarar av och som uppenbarligen inte klarar av mig?!!
 
Så jävla tråkigt bara.
 
Som om det inte vore nog då så är jag ju så jävla ful också. Fet, ful och finnig. Jag har dubbelhaka som en gammal gubbe med hundra kilos övervikt.
Jag åt Plopp för ca en månad sidan och lider fortfarande av det MED MITT ANSIKTE.
Seriöst. Gud.
 
Om man inte står på sig gör någon annan det och fan i helvete vad folk har stått på mig. Kliv av och stig åt sidan, tack.
 
Aja. Min lilla poäng är att jag failade fullkomligt på tentan. Det var inte det att jag inte kunde svaren - jag kunde bara inte skriva dem ordentligt. Det var högstadienivå deluxe. Tre sidor. Flera andra lämnade in ÅTTA sidor och var klara före mig. Visserligen satt jag och tänkte en hel del men FEM SIDOR mer än vad jag skrev?! Vad fan skrev dem om?! Blir så jävla besviken bara. Dumma lilla mig. Varför så korkad?
 
Det är inte tillräckligt att jag är helt jävla hopplös rent socialt och att ingen vill prata med mig än mindre lära känna eller umgås med mig - jag ska också vara helt jävla dum i huvudet och inte ens kunna skriva ordentligt?! Vad är det för fel. Ja jag var dåligt förberedd, det var tidigt på morgonen, hade förmodligen pms redan då och blablabla men kom igen. Det är pinsamt och jag skäms. Hoppas jag blir underkänd så jag kan göra om och göra rätt. Men eftersom jag ändå svarade på frågorna finns det en risk att jag hamnar precis ovanför godkänd-gränsen. Jävla skit och jävla värld. Hatar allt.
 
I ett försök att pigga upp mig själv la jag mig i soffan och såg ett avsnitt av Jamie Oliver's 15 min-någonting där han lagar mat som ser asgod ut på en kvart (????!!!!) - och frågar sedan mamma som sitter i fåtöljen vad vi ska äta idag. Jag trodde ju att hon skulle svara pizza. Men då säger hon...... ----
JAG ORKAR INTE. Då ville jag gråta och det känner jag fortfarande för att göra. FINE om h*n hade lagat någonting... gott, vad som helst förutom DET. Nej JUST IDAG................. För att göra den här dagen ännu sämre. Alltså jag hör ju vilken pinsam nivå mina problem ligger på men det spelar ingen roll, allt är relativt.
 
Det här förstör precis allt och jag hatar precis allt. Jävla pissssss-skit. Badrummet är fortfarande inte klart och han ska LAGA MAT?!?!?!?!?!?!!!!!! WTF. Ge mig en spade så jag kan börja gräva min grav.
 
Jag är uttråkad också. Vad ska jag göra nu då helt plötsligt?! Börja plugga inför omtenta?!
Fy fan. Närå, så dum i huvudet är jag inte så att jag inte fattar att jag ska börja förbereda mig inför kommande kurser och framförallt börja räkna lite matte men ändå. Det hade underlättat om jag kunde trösta mig med god mat åtminstone. ÅTMINSTONE mat med SÅS. INTE TORRA JÄVLA KORVAR.
 
Buhu vilken jävla skitdag i mitt skitliv även fast, för att vara lite positiv, dessa skitdagar tack och lov inte längre inträffar varje dag som de gjorde för några år sedan. Då var det mer WOW EN BRA DAG för första gången på fyra och en halv månad!!!!! Nu är det mer buhu, en skitdag, hjälp mig innan allt automatiskt känns bra igen!
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

det gick

Det otänkbara har hänt...

Plötsligt fick jag en lägenhet. Eller, fick och fick... men.
 
Igår grät jag över mitt tragiska och patetiska liv. Imorse fick jag återigen se hur nära men ändå alldeles för långt borta jag var något... Hela dagen bearbetade jag det nya faktumet att jag kommer bo kvar hemma tills jag är 30 (50...) år. Började återigen att acceptera och fokusera på alla fördelar och det kändes helt okej. Besvikelsen var över.
Uppdaterar mejlen vid halv två och har fått ett beslut från CSN. Är jättenervös, tills jag inte helt förvånad läser samma besked som sist. Inte tillräckligt många poäng (FAST JAG NU SKA HA DET!!!!!). Börjar inte gråta pga. gjorde det igår. Låter besvikelsen segla iväg, bort. Kan inte riktigt fatta bara vilken otur jag har. Negativa besked på negativa besked. Lagom roligt.
 
Påminns dock om att det eventuellt fanns ett till intressant mejl i inkorgen, fick en liten glimt av något men fastnade ju direkt på CSN...
Det var visst bara ett litet erbjudande om en lägenhet... som hade skickats tidigare på morgonen!

Det är en nygammal story of my life. Igår grät jag över något helt i onödan, idag accepterade jag besvikelsen helt i onödan - för jag fick visst det jag ville till slut. Det var inte riktigt den lägenheten (placeringsmässigt) jag hade velat ha men det blir nog bra. För jag tänkte tidigare att jag kanske ändå skulle ha valt lägenheter på andra våningar och åtminstone haft möjligheten att välja. Men nu fick jag ju till och med en lägenhet UTAN någon över mig! :D
Nybyggt, ingen över mig... osv. Helt perfekt. 5-10 minuter från skolan. Förhoppningsvis även med parkering (annars faller allt...).

Jag tänker inte ropa hej än, men min farhåga om att jag aldrig kommer kunna flytta härifrån känns lite mindre överväldigande nu.
 
Det var bara det. En helt okej dag med andra ord.
Frost på morgonen, solsken hela dagen, blå himmel över fortfarande vackra höst-träd; jag gick/sprang en sväng längs med en spegelblank sjö, pluggade, fick lägenhet, satte mig vid den varma, soliga stallväggen och fortsatte plugga, fixade stallet och gick promenad med mamma och ponny, morbror kom förbi och vi satt vid köksbordet i 2-3 timmar i vanlig ordning (och pratade om mammas jobb mest.... as usual ;P)......
 
Bah. Nu måste jag panik-läsa lite tills jag somnar. Eat, sleep, repeat. Bara TRE dagar kvar. Herregud. Fattar inte att det redan är fredag imorgon. Paniiiiiiik. Har typ två dagar med andra ord att lära mig allt jag inte redan kan (och det är inte så värst många saker jag redan kan). Får helt enkelt strunta i socialpsykologi-tentan tills vidare, får kötta den en heldag på tisdag istället. Kan inte göra mer än jag kan de kommande dagarna. Fredag, lördag, söndag och sedan är det kört.
Allmänt | | Kommentera |
Upp