tis w9

Veckans framsteg: Åt mjölksyrade (ekologiska) morötter igår för första gången, och även idag. Det var det äckligaste på länge. Höll på att kräkas igår av lukten när jag öppnade burken och det bara bubblade och fräste. 
Fick ont i magen av hur äcklad jag blev. Men jag åt det ändå. Surt, var det minst sagt.
 
Nu ska jag rensa all historik på datorn och skaffa mig ett liv. Hålla mig sysselsatt och inte distraherad. Jag är beroende av Twitter - svenska politiker och journalisters Twitter-draman. Det är en sån sanslös idioti att man tappar hoppet om mänskligheten. Man kunde ju tro att det skulle vara skillnad på "folk och folk" men det är ungefär som att se på ett dramatiskt avsnitt av Real Housewives of valfri amerikans stad. Gud bevare oss väl.
Det enda vettiga jag läser är väl Magda Gad, hon verkar vara en av få människor med fötterna på jorden och störst andel aktiva hjärnceller. Väldigt bra och intressant, men ändå väldigt hemskt och jag blir orolig för att hon ska omkomma (hur ska man då få veta vad som händer där nere?!) så det är ju ingen feel good-läsning där heller.
 
NÅ VÄL! Det ska nog gå, det här med. Det som stör mig mest är att jag är uttråkad och undersysselsatt och bara distraherarar mig med massa strunt. Samt att jag är förkyld. Har varit intervall-förkyld i två veckor nu! Helt plötsligt får jag världens nys-attack, snoret rinner som en vattenkran och jag har svårt att andas - i kanske tio minuter och sedan är jag ungefär som vanligt igen men med lite igentäppta luftvägar. Funderar på om jag kan ha blivit allergisk mot katter helt plötsligt men det vore ju omständigt. 
 
Imorse hade jag tänkt gå upp tidigt. Men det tog en halvtimma innan jag vaknade till liv, och då la sig katten på min mage och spann hundra kilo sockervadd i ytterligare en halvtimma medan regnet smattrade mot fönstret + att jag hade drömt att jag hamnat i fängelse på grund av att jag blivit skjutsad på en cykel vilket jag så klart inte hade en aning om var olagligt (för det är det ju inte!!!).
 
Dessutom har jag fått ytterligare två bakslag. Liksom varför försöker jag ens? Ibland undrar jag verkligen hur det ska gå för mig. Det har inte gått något vidare hittills. Allt jag tänker på är mat och väder - och däremellan disraherar jag mig med onödig, oväsentlig, ren skit. Det här distraherandet är på grund av ångest vilket ju är beklämmande. Måste finnas ett bättre sätt att hantera det på, tänker jag.
 
Ska bli lite mer som Rory, tänker jag också. Det vore nog mer givande.
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

mån w9

Jag älskar att ha en sovande katt som använder mitt ben till kudde men jag älskar inte kattugglan som gapar nere vid ån (dock är jag tacksam över att min farbror direkt gissade att det var just kattuggla en gång när jag beklagade mig över oljudet).
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

DIAMOND IN THE MAKING

 
Har funderat en hel del fram och tillbaka, de senaste fem åren eller så, och kommit fram till följande:
Jag tycker synd om mig själv och får göra det, eftersom jag alltid har trott att jag hade ett starkare supportsystem än jag hade. Dock, är jag väl medveten om att jag säkert hade (har) en möjlighet att få fantastisk hjälp av min otroligt fina människa till kusin - men jag förstod det inte då. The story of my life...
 
Det är svårt!
En sak i allt detta är det här med att alla tror att någon annan ska ta ansvaret. Men det finns inte någon annan. I mitt liv finns det inte någon annan. Det finns absolut ingen alls. Förutom mig själv då haha.
Jag tänker verkligen inte skylla ifrån mig på någon annan, det är inte det - jag bara trodde och kunde inte tänka mig något annat än att mina så kallade vänner brydde sig om mig; att de tyckte om mig. Det kanske de gjorde, i början, jag vet inte. Allt jag vet är att jag inte tänker räkna med någons stöd eller uppmuntran i framtiden. 
 
Alltså, jag upprepar, jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig. Jag bryr mig inte vad folk tror om mig. Jag bryr mig inte om hur folk uppfattar mig. Det har jag väl iofs aldrig gjort, haha - missförstå mig rätt! Förut var jag ett dumhuvve som inte brydde sig; nu tänker jag vara bäst och inte bry mig. (("Inte bry mig" = inom rimliga gränser.))
 
 
Det stora problemet har varit att jag gick vilse. Jag kom bort ifrån mig själv. Jag tappade bort mig själv. 
 
Min poäng är att hur äckligt tråkigt och dåligt mitt liv än är eller blir - kommer jag befinna mig någon annanstans, över det. Jag kommer göra det jag kan göra och om det inte fungerar så bryr jag mig inte.
En konkret sak i detta flum är till exempel att jag fick ett utbrott tidigare idag medan jag städade för att jag insåg att jag inte har insett tidigare att om jag vill ha en viss standard i livet, vad gäller boende, fritidsintressen, mat osv., så måste jag jobba för det. Hallå eller?! Nej jag vet inte vilken planet jag har bott på eller hur många gånger mina föräldrar tappade mig när jag var liten... Men bättre sent än aldrig att inse de mest logiska sakerna i livet. Vad väntar jag på? 
 
 
Och nu måste jag skylla ifrån mig lite ändå; men kunde inte mina föräldrar bara ha sagt när jag gick i skolan att om jag vill fortsätta rida, om jag vill bo bättre eller kunna resa i framtiden så måste jag anstränga mig?! Bra betyg - bra utbildning - bra jobb - bra lön. Jag levde i en extremt tight bubbla tills jag var 19 år och för första gången kände att jag kanske faktiskt ville plugga vidare efter gymnasiet (= jag började förstå vad högskola/unviersitet handlade om...).
 
Jaja, man kan inte vara bäst på allt. Eftersom jag faktiskt oftast är väldigt optimistisk brukar jag bland annat tänka att eftersom jag har en lite extra lång barndom kanske jag lever längre än de som flyttade hemifrån tidigt... Haha!
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp