fail igen

Alltså...
Jag säger ju det. Jag vet ju det.
Det bara pågår.
 
Har verkligen gjort alla rätt idag. Jag har ansträngt mig m.m. Gjort ett ärligt och uppriktigt försök. Tänkte passa på att slappna av nu under kvällen. Efter att ha gjort bra sak efter bra sak skulle jag bara gå upp och borsta tänderna för att sedan gå och lägga mig igen och somna tidigt - när mamma ropar att katten blivit tuggad på. Värre än vanligt.
Bah!
 
Men med min nya attityd är det inget större bekymmer. Det är bara att köra på.
Vill verkligen sova men jag har svårt att somna utan något på datorn i bakgrunden... Våga vägra. Imorgon ska jag börja meditera, måste liksom på något sätt möta allt jag undviker.
 
Ältar mitt tidigare liv på ett helt sjukt sätt nu för tiden och det var en bidragande orsak till min senaste kollaps. Kan liksom inte låta bli att tänka hur mitt liv skulle ha blivit om jag bara agerat en aning annorlunda vid femhundra olika tillfällen i mitt liv. VILKET ÄR SÅ SJUKT JÄVLA ONÖDIGT FÖR GJORT ÄR GJORT!!!!! Det är som det är nu för guds skull.
 
Men det är också en anledning till att jag försöker chilla och njuta av det som är (tills något djur blir skadad eller en släkting dör) för mitt liv är kört i botten. Jag har förstört precis allt för mig själv. Jag vill inte ens vara mig själv - har aldrig velat och vill verkligen inte vara denna sopa till människa jag nu är. En riktig jävla förlorare - pga. mina dåliga val, urkassa idéer och vanföreställningar om livet. Herregud.
 
Jaja. Som sagt, gjort är gjort och nu är det som det är. Jag har äntligen lite idéer, inspiration och vilja igen så det känns i alla fall hoppfullt. Min dödsångest har lättat sedan jag lyssnade på en podd där dem pratade väldigt lättsamt och mer eller mindre dumförklarade de känslorna och tankarna vilket faktiskt, till min stora förvåning, hjälpte en aning... Tillfälligt, om inte annat.
 
Äh. Ah. Det blir nog bra. En ny dag imorgon. Har förberett både lunch och frukost idag igen, yay. Är så extremt trött på mitt jobb vilket är jättebra för det gör övergången till att plugga mycket enklare. Tredje sista veckan nu... woho!
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

24 timmar

Helt plötsligt, från ingenstans, släppte allt.
Trots trötthet (och lathet) bestämde jag mig för att cykla sex kilometer - vilket jag gjorde - och när jag var hemma vid gården igen bestämde jag mig för att cykla en bit extra. Tills jag såg en mamma och en ponny stå på gräsplätten vid infarten... 
Någon timma eller två senare var veterinären ute, blodet droppade och inget fel kunde hittas. 23.15 satte jag mig i soffan med lite pommes frites och en pepsi; ganska mysigt ändå måste jag säga.
 
Allt väl. Till slut. Bara EXTREMT irriterande trots att jag vet om detta så väl vid det här laget... Tidigare på eftermiddagen tog jag in ponnyn borstade henne och precis när vi gick utanför stallet började enorma regndroppar att falla. Gick kort bit på vägen innan vi vände om och gick tillbaka. Nån timma senare gjorde jag ett nytt försök och vi gick en längre bit (i regnet). Bara det är lite typiskt, att när jag väl verkligen anstränger mig och lyckas - så börjar det regna. Det är ingen fara men symboliken för guds skull. Happ. Och sedan när jag på riktigt mår bra igen och allt känns fantastiskt - kolikkännings-ponny...
 
Märkligt! Mycket märkligt men inte längre förvånande. Grejen är ju den att detta är ytterligare en sak jag missförstått helt och hållet - det handlar inte om att livet ska vara superlätt och superroligt hela tiden och alldeles problemfritt. Det kommer aldrig att hända och det är inte meningen att det ska hända heller.
 
Efter denna extrema dipp har jag nog börjat förstå det lite mer ordentligt. Kanske var det rent utav mitt problemfria liv som utlöste det hela... Har man inte problem så skaffar man sig..
 
 
 
Herregud. Min hjärna är fullständigt förstörd och jag känner mig mentalt handikappad, i alla fall. Det är så jobbigt att veta om hur dum och korkad man är men ändå kan man inte sluta... eller förbättra sig. En dag kanske! 
Jag har som tur är en ny liten plan som mer eller mindre är raka motsatsen till vad jag provat hittills. 
 
Ahhh.... nu ska jag njuta av att vara normal igen och må bra så länge det varar. Förhoppningsvis resten av kvällen i alla fall. Trots få timmar sömn har jag hållit mig vaken i eftermiddag och dessutom varit ute i skogen och gått med mamma och nu duschat och ansiktsmaskat och tagit på mig pyjamas och nu ska jag äta spaghetti och köttfärsås och mysa efter att ha tagit in hästarna vilket jag ska göra nu allra först!
 
Pusshej!
Allmänt | | Kommentera |

bristning

Hade en väldigt, väldigt bra jobbdag idag. Blev klar med dagens bilar i tid, inga förseningar, allt gick smidigt .... --- och nu när jag försöker vara lite positiv dundrar det på ute i hagen eftersom skitponnyn med sina redan galliga ben galopperar fram och tillbaka --- och det tar tjugo vändor för M att få stopp på henne medan P sitter kvar på altanen utan att lyfta ett finger (inte undra på att jag är ett sånt jävla fuckup) ---
 
Jag hatar mitt liv så mycket att jag när som helst kommer få en hjärnblödning. Återigen i vänstra hjärnhalvan fast nu gjorde det mer ont i själva skallbenet tror jag hahahaha.
 
Absolut. Fullkomligt. Hatar. Allt. Hittills.
Jävla rövpiss.
 
Det enda jag kan göra är att använda denna frustrationen som en trampolin. Eller nej absolut inte en trampolin. En stege? En stege med studs i. Som jag kan klättra uppåt på, studsa uppåt.
Det är inte konstigt att jag har velat dö sedan jag insåg att man kunde göra det i stället för att leva hahahah.
 
Jag har ett dilemma. Man får absolut ingenting för att man är snäll. Absolut ingenting. Ingen belöning, ingenting. Lika lite som man får någon konsekvens av att inte vara snäll. Det är bara ett val man gör utan konsekvenser. Antingen är man snäll eller egoistisk. Som jag ser det. 
Idag försökte jag att inte bry mig om några plastfickor på jobbet för jag kände bara vad spelar det för roll? Vem bryr sig? Inte jag, jag är egoistisk. Fast det dröjde inte ens en halv sekund innan jag automatiskt brydde mig i alla fall och gjorde rätt. För sån är jag! Skoja. 
 
Fan.
 
Det är svårt att känna sig så sinnessjukt jävla deprimerad och utmattad rent fysiskt. Det funkar på jobbet eftersom arbetsuppgifterna är perfekta för det. Det är hjärndöda, upprepande, låtsasjobbuppgifter. Flera gånger har jag faktiskt funderat på om detta är ett hittepåjobb - för det känns verkligen så. Meningslösa papper i smutsiga pärmar och lite mer papper på det. Haha!
Men jag älskar det och är mycket tacksam. Icke att förglömma att jag, bortsett från att jag den senaste tiden har börjat tröttna, ibland nästan har längtat efter att jobba igen och 99% av gångerna inte haft något att åka dit på morgonen. Det jobbiga har varit 1. förbereda frukost 2. förbereda lunch 3. gå upp på morgonen.
Allt annat är helt ok. Bortsett från mindre graciösa stunder i mitt mindre nobla liv.
 
NÅ VÄL!
 
Den värsta tiden på dygnet är snart över. Mellan 16-20.00 är jag fullkomligt störd på alla tänkbara sätt. Jag vill vara elak, jag vill skrika och skälla och absolut inte göra någonting alls. Med nöd och näppe lyckades jag göra två smörgåsar och fixa en kopp med chokladmjölk+espresso förut som gjorde livet lite lättare. + Pringles och cola från igår. Cola, cocacola - tycker det ser så konstigt ut i skrift men helt normalt att säga. Cocs.
 
Det sjuka är, som jag tänkte på förut, att denna lilla depression/nervsammanbrott utlöstes av en mycket trevlig kväll förra torsdagen. En otroligt varm, solig och härlig eftermiddag/kväll med mina familj på besök hos familj (+deras grannar haha) vid göta kanal.... Jag kände ju på mig redan innan vi åkte hem att livet runnit ur mig. Jag blev tyst. I bilen blev jag arg. Väl hemma hade jag kunnat dränka mig själv i toaletten....
 
Märkligt värre. Det är som att jag har en omvänd social fobi. Jag blir liksom förstörd efteråt vilket gör att jag därefter drar mig för att träffa människor (frivilligt) eftersom konsekvenserna inte är så roliga. Desto roligare jag är rent socialt, ju tråkigare blir det efteråt. Min fobi är inte inför människor utan efter dem - när det blir tyst och tomt. Avskyr det där totala magplasket efteråt. Tystnaden. Energilösheten. Insikten om att livet runnit ut en och att man pressat sig till det yttersta för att vara ett roligt sällskap - social.
 
Jag vet att jag måste sluta älta men jag är ju totalt fucked. Något stort jävla fel är det ju. Känns som att jag under våren gjorde något under ett märkligt tillstånd som jag nu i efterhand knappt ens minns och än mindre förstår men desto mer skäms över. Gjorde jag verkligen det där? Hur?! Vad fan var det för fel på mig?
Lika väl som när jag skrev arga, bittra och creepy "brev" till mina f.d vänner som jag inte längre ville umgås med men samtidigt blev sårad över att de hade lämnat mig?! Det var inte de som lämnade mig, jag lämnade dem - även om det möjligtvis var en "du får sparken - NEJ jag säger upp mig!"-situation. Jag ville bli av med dem och det blev jag. Och nu sex år senare ångrar jag mig mer än någonsin.
 
Blev det bättre? Nej. Mår jag bättre? Nej. Fick jag något gjort i min ensamhet som jag drömt om? Nej.
 
Tror inte att jag har duschat sedan i tisdags. Fräscht.
 
Ok. Åter till jobbet. Bra dag idag. Trots att jag gick upp en kvart innan jag åkte... vilket är ganska långt ifrån att gå upp klockan fem som jag ställt klockan på samt att cykla och duscha på morgonen....
Jobbade länge och väl. Kunde inte hålla mig från att lyssna på poddar men å andra sidan lyssnade jag bara på roliga, intressanta och lärorika saker så det kändes bra. Ingenting irriterande eller på något sätt upprörande. Skrollade bara igenom Twitter på lunchrasten och blev så stressad att jag stämplade in sju minuter för tidigt och jobbade alltså sju minuter gratis idag!!! Men... jag var ju lite ineffektiv igår så det jämnar väl ut sig. Det bjuder jag på.
Känns bra i alla fall och förhoppningsvis klarar jag på mig själv på måndag vilket ska bli sååå skönt. At laaaaast...
Tror jag nästan gjorde bästa resultatet idag statistikmässigt hittills, för övrigt. Bra jobbat.
 
Svammel, svammel.
Det jag har kommit fram till är 1. det är något allvarligt fel på mig 2. jag måste arbeta mig runt detta allvarliga fel och bli normal 3. jag älskar att jobba 4. jag börjar hitta min lilla mening med livet även om jag fortfarande inte är i närheten av att komma igång (genom att plocka upp alla böcker som väldigt respektlöst ligger på mitt sovrumsgolv).
 
Nej men allvarligt talat. Det är återigen endast balansen jag måste komma åt. Jag måste hitta ett sätt att vara mig själv samtidigt som jag anpassar mig en aning åt rådande klimat. Skuldkänslorna måste bort. Medelmåttigheten, urskuldandet och skammen måste bort. 
Om jag kommer åt mig själv inifrån blir det med största sannolikhet bättre utåt också.
 
Förlorare som uppfostrar förlorare.
 
Nu ska jag mata mitt inre narcissistiska troll med gamla bilder från förr i tiden. 
 
Imorgon är det äntligen en ny dag igen och som vanligt skiner solen nu på kvällen. Kanske går ut på en promenad sen som den märkliga luffsen jag är. Vem vet.
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp