Lördag
Hah. Från ingenstans blev jag världens deppigaste människa igen. Det finns inte något någon kan säga eller göra för att det ska bli bättre. Precis allt är skit.
Jag vet det för jag minns hur jag till att börja med levde på som vanligt. Gjorde saker som om allt var som vanligt. Ändå blev ingenting som vanligt.
Nu minns jag inte ens hur det är, att leva som vanligt.
Problemet är i vanlig ordning dödsångesten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att lokalisera själva grundorsaken till att det eskalerar så fort? Eftersom det är just det. Bah. Vet inte ens vad jag själv menar.
Hur som helst. Alldeles nyss bestämde jag mig för att sluta deppa men nu glömde jag bort varför. Kanske för att det inte hjälper? Haha. Det är sant. Det hjälper inte. Men jag får fan verkligen panik över att mitt liv är skit. Det är inte ens skit! Det är ingenting. Jag är inte bra på något överhuvudtaget. Det är ett rent jävla under att jag får fortsätta jobba men det är väl bara för att jag redan upplärd och gör vad jag ska....................
Nä. Jag ska sluta nu. Jag var inte lycklig när jag hade 'allt det där' i alla fall. Problemet i problemet är att jag inte tycker om lösningen. Jag skulle känna mig ensam vad jag än gör. Det spelar ingen roll. Det är tomt. Man lever och dör ensam även om man är tillsammans med andra. Därför kvittar det. När jag är död så är jag död.
Ingenting spelar någon roll. Folk lider, dör och gud vet vad och här sitter jag och gnäller som egentligen inte har ett enda bekymmer i hela världen?!?! Det går ingen nöd på mig, om man säger så.
Min svårighet har alltid varit att jag är för medveten. Jag är överkänslig. Jag överreagerar.
Vi får se hur det går. Jag gör mitt bästa men mina förhoppningar är låga. Om jag ska vara ärlig tror jag att allt bara kommer bli sämre från och med nu/om ett tag. Jag kan verkligen inte se hur någonting skulle kunna bli bättre. Inte ens ett mirakel kan hjälpa mig från situationen jag själv satt mig i. Vi får se...
Nu ska jag dricka upp mitt té och se på en film. Godnatt.
