tropbelle.blogg.se

Bästa sättet att starta en måndag är i sängen, medan det regnar ute i den gråa världen och en trana eller två flyger förbi då och då.

 

Alltså i sängen = klarvaken, med datorn (eller ännu hellre en bok). Jag har varit vaken sedan klockan sju så don't worry...

 

Som vanligt delade jag säng med min kära katt i natt. Haha! Det är hopplöst ibland, att få sova ostört tillsammans med honom. Det går ju an när han ligger längst ner i fotändan av sängen men de senaste dagarna har han börjat ligga i höjd med min rygg och jag vet inte vad. Han är inte en katt som rullar ihop sig till en liten boll när han sover om man säger så, utan han ligger helst raklång (på rygg!!!) med benen utsträckta åt alla håll och kanter.

 

Annars har jag börjat inse en fantastisk sak. Eller fantastiska saker, rättare sagt. Angående allt jag har ältat de senaste åren. För det första inser jag att jag måste ha --- väldigt svårt för att skriva vissa saker ---; kan säga som så att jag verkligen, verkligen har varit helt och hållet jätteknäpp de senaste åren. Någonting gick väldigt snett, väldigt många saker pushade mig i helt fel riktning. Jag vet att jag gång på gång beskrev det som att jag trillat ner i ett djupt, svart hål och varje gång jag lyckades klättra upp till kanten blev jag nedputtad av någonting igen (eller slängde mig ner frivilligt...). En ganska jobbig känsla kan man tänka sig. Jag har väldigt svårt och kan inte skriva att jag varit deprimerad, utbränd, utmattad eller någonting sådant. Vet inte varför, kanske för att jag faktiskt inte vet eller spelar någon roll vad det var... 

En sak är säker och det är att jag inte var mig själv. Det minns jag också vid minst ett tillfälle att jag skrev när jag var 15-16, att jag bryr mig inte vad någon (vissa lärare specifikt) tycker eller tänker om mig för jag är ändå inte mig själv. Ingen kan såra mig för de känner mig inte, eftersom jag inte är mig själv.

Jag förstod absolut inte då vad jag menade med att jag inte var mig själv, det var nog bara en liten känsla jag hade och långt inne någonstans visste. Men jag förstod det inte. 

 

Det tog ett tag innan jag insåg att jag faktiskt inte alls var mig själv, så som jag en gång var, och var tvungen att sakta men säkert hitta tillbaka till det. Just det kan ha varit anledningen till att jag inte längre kunde vara vän med någon, allra minst mina bästa vänner. Hur tragiskt är inte det? Men det var absolut nödvändigt och ingenting jag är direkt ledsen för längre (jag bara drömmer lite om det då och då haha). Jag försökte ju hitta tillbaka till mina bästa vänner ett halvår senare men det blev en fullständig katastrof. Jag skyllde allt på dem. Jag kunde inte förstå vilka hemska vänner de var, hur de bara kunde lämna mig (det var jag som bad dem dra åt helvete men...) och strunta i mig - men det var exakt vad jag behövde. Tillsammans med dem hade jag tappat bort mig själv och jag var tvungen att lämna dem för att hitta fram till mig själv.

 

Just idag vet jag faktiskt inte heller någonting. Framtiden är helt blank. Jag är delvis blank, delvis mig själv. Hur dumt och fånigt det än låter är det svårt att vara mig själv. Det är som att gå i ett par helt nya 20 cm höga klackar! Vingligt, ovant och lite obekvämt. Jag måste ta små steg, verkligen vara säker på dem och liksom känna in men inte tänka allt för mycket. Whatever. Bra metafor va! Haha.

 

Det svåraste för mig är balansen mellan mig själv och andra människor. Eftersom jag är och alltid har varit otroligt överkänslig är alla människor otroligt individuella och påverkar mig mycket på helt olika sätt. Det är lite extremt och svårt att hantera eftersom det inte är något man kan förbereda sig mycket på. Men den enkla lösningen är att sluta vara så överkänslig - bara sätta på magiska skygglappar och köra full fart framåt. Vilket kan vara lättare sagt än gjort; men! Det är exakt det som är den enda lösningen för mig. Att fokusera mer på mig själv, inte på andra, bara köra på, inte tänka eller överanalysera, inte bry mig så mycket om 'de andra' utan vara mig själv, göra min grej och tuta och köra. Kör, kör, kör! 

 

Eh. A.

 

Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att isolera mig de senaste åren. Men vad jag är väldigt tacksam för är 1. Att framför allt mamma aldrig har låtit mig deppa ihop fullständigt (jag tyckte att hon var ett monster ett tag som alltid verkade bli arg på mig när jag mådde som sämst men jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om hon "daltat" med mig... Idag är jag tacksam för det!) 2. Barndomsvännerna jag har, älskar och aldrig har bråkat med 3. Alla random människor omkring mig som gör att jag inte är helt ensam eller bara isolerad tillsammans med mina föräldrar.

 

Jag vet att jag är låååååååångt ifrån perfekt men att uppmärksamma det jag har och vara tacksam för det är ett steg på vägen i alla fall. Jag vet också att innan högstadiet, i mellanstadiet framför allt 4-6 klass, hade jag en fantastisk tid med massa vänner, hästar, mina första kanin (haha<3333), bästisar, familj, semestrar osv. osv.

Jag blir så avundsjuk på runt 10-åringar än idag. Det var den bästa tiden i mitt liv och där och då har man knappt ett bekymmer i hela världen. Man behöver (generellt) inte oroa sig för något. Man är bara ett barn, man går i skolan, leker med vänner och har fritidsaktiviteter.

Mina föräldrar är väl långt ifrån perfekta också, men en sak de gjort är att låta mig prova på aaaallt möjligt och skjutsat mig och engagerat sig. Också en sak jag alltid tagit förgivet och aldrig tänkt på. Vilket teamwork. Pappa som lagade mat och höll på när mamma jobbade sent, sadlade hästar och hade sig för min skull. 

Vid något mörkt tillfälle (relativt nyligen) fick jag för mig att mina föräldrar struntat fullkomligt i mig och aldrig brytt sig om någonting men det är egentligen raka motsatsen. De har gjort så gott de kan + lite till.

 

Bilder från de senaste fem-sex åren kan jag knappt titta på. Jag har i princip bara varit knäpp, galen och mått ganska dåligt. Även om jag som sagt sakta men säkert byggt upp mig själv under tiden så... vet jag inte vem den där människan är eller vad hon höll på med. Det är bara märkligt. Jag har bara varit arg och ledsen, och konstig.

 

Nu har jag varit ledig i två månader känns det som. I övermorgon är det en månad sedan jag jobbade senast, jobbade två dagar i mars haha. När jag ser tillbaka på den här tiden kommer jag nog bara undra vad fan jag gjorde och varför jag inte utnyttjade ledigheten bättre... det undrar jag väl egentligen redan nu. Men svaret är att jag tragiskt nog gör så gott jag kan. Nej men det jag tänker och har tänkt från första början är att detta är min sista lediga tid. Denna ledighet ska få mig på fötter en gång för alla och sen tänker jag inte sätta mig ner igen. Jag vill må bra och åstadkomma saker. Jag vill göra saker. "Sometimes you have to go slower so you eventually can go faster".

 

Just nu vill jag inte resa, jag vet inte var jag skulle vilja resa ens eller vad jag skulle göra? Så varför? Det finns nog tid till det i framtiden. Jag vill inte heller köpa en häst för det känns inte rätt. Jag vill inte jobba (skaffa ett andra jobb så länge) för jag känner att jag behöva vara ledig och "samla kraft"/få ordning på saker och ting sakta men säkert....och jag behöver helt enkelt inte direkt pengarna just nu så den motivationen saknas också ... Jag vill inte umgås med någon heller för det gör mig jättetrött och då har jag mindre tid till att tänka.

 

Det är bra som det är!

 

Jag njuter av att bo här. Att få vara hemma hela dagarna och det är seriöst något jag verkligen drömde om. Jag säger ju det att mina drömmar alltid blir till verklighet förr eller senare. När jag mådde som sämst 2014/15 var min högsta önskan att bara få vara hemma och gå och dra som jag gör nu. Jag fick panik av att behöva åka hemifrån, att inte bara få vara hemma i lugn och ro.... Jag höll på att bli galen av det. Jag tänkte hela tiden tillbaka på december 2013 och varför jag inte njöt mer av/kunde minnas vad jag gjorde under den tiden jag inte hade några kursböcker... Det var bara kaos och jag ville bara stänga av allt och stanna hemma. Vilket jag också gjorde. Men när jag inte pluggade eller direkt hade något jobb kunde jag ändå inte slappna av (för att jag inte hade något jobb) Jag mådde ändå inte bra då. Sedan fick jag jobb för snart exakt ett år sedan men då blev jag irriterad/stressad/fick ångest av det, då var inte det heller bra. Och under sommaren började jag bete mig som en riktig osocial idiot igen, eftersom jag inte trodde att jag skulle bli kvar där länge till ändå.

 

Alltså fram tills nu, men förmodligen i framtiden också, har jag bara krånglat, krånglat och krånglat. Mått dåligt och betett mig som en riktig idiot. En galen människa. 

 

Dock tror jag att NU är jag mer mig själv än någonsin - men jag är ändå bara en liten bit på vägen. Jag har börjat kunna skämta och vara glad igen, och släppa loss en millimeter extra tror jag. Det är det. Osäkerheten kanske har blivit en aning mindre. Jag börjar tro och lära känna mig själv lite bättre. Inte riktigt så pass att jag gärna vill umgås med någon som sagt, det är jag inte riktigt säker på utan jag håller mig gärna för mig själv.

Men eftersom jag red ut med en tjej igår och det gick relativt bra, rent socialt haha, även om jag var återhållsam, har jag lite större hopp och tro om att jag kan bli mer social igen. Förra veckan när jag var hemifrån i sju timmar med min bror och barndomsvän önskade jag inte en enda gång att jag stannat hemma eller ens tänkte på "hemma" en enda gång. Jag var bara helt och hållet där och då i stunden. Så det finns hopp. Bara det att jag inte längtar efter att umgås med någon direkt än... Men jag har som plan att någongång i sommar kanske bjuda hem någon hahaha. Gud. Men det är ju bra i alla fall, tänker jag. Det ordnar sig nog. Om inte annat trivs jag ju bra själv så det blir nog väl.

 

Det regnar fortfarande men om ett par timmar ska det tydligen bli sol?! Hoppas det. Då blir det den bästa måndagen på evigheter för min del! 

 

Jag är verkligen bara allmänt glad och nöjd. Visserligen livrädd för att någon ska dö men den dagen den sorgen... Jag kan bara inte förstå hur jag ska kunna leva utan alla människor i min närhet. Det är chockerande att bara tänka på att min farfar, morfar eller mormor kan försvinna när som helst. Eller någon annan för den delen. Jag kan inte förstå hur det kan vara möjligt? Farmor dog för att hon ville dö, hon mådde inte bra och gav upp. Även om jag saknar henne och älskar henne kunde jag förstå varför hon dog. Hon försvann inte bara pang bom utan man kunde förstå någon vecka eller två innan att något hade hänt, var det kunde vara på väg...

 

Det är inte bara min familj utan även djuren som kommer försvinna. När jag är trettio är min ponny tjugofyra och då är även katterna till åren. Jag har haft ponnyn sedan jag var TOLV ÅR. Sjukt. Jag kan inte förstå eller ens minnas vem jag varit och vad som hänt under alla dessa år. Under de senaste elva åren har hon varit dag och natt på denna gård medan mitt liv har pågått och förändrats. Jag har träffat henne så gott som varje dag under alla dessa år när det har hänt så mycket. Är inte det konstigt? Svar ja.

 

Det var nog allt för den här gången haha!

Min poäng är att jag är väldigt tillfreds för första gången på länge. Jag är nöjd med hur allt är. Inte nöjd som i att det är bra såhär och ingenting behöver förändras - absolut inte - utan bara att det är bra just nu, för tillfället. Jag har ingen stress eller panik över någonting. Som när mamma fyllde år i slutet av februari, då jag olägligt nog hade ett fruktansvärt breakdown över att inte kunna flytta hemifrån och för att allt var så hemskt och dåligt och jag fick panik över att jag mått dåligt så länge och allt var förstört och bortkastat etc.

Absolut ingenting har förändrats sedan dess förutom mitt sätt att tänka.

 

Tidigare i mitt liv har jag tagit mycket förgivet och inte uppskattat det eller varit tacksam över det. Jag minns att jag försökte ibland men det gick inte riktigt. Jag var bara missnöjd. Vilket kanske inte var konstigt eftersom jag förmodligen faktiskt var deprimerad då, något var verkligen fel på mig haha.

 

Jag vet att det kommer komma dagar och kanske veckor eller månader då allt känns hopplöst och skitdålig men det är okej! Jag kommer definitivt få ångest men det är också okej. Det är bara så det är. Däremot får det inte ta överhanden eller makten över mitt liv. Det är en liten, liten del av allt bara. 

 

Det blir nog bra, någon dag.