deppdepp
Fy. Fan. Åter. Igen.
Hemsk söndag. Hemsk kropp. Hemskt liv. Hemskt allt.
Tror en fågel till och med bajsade på mig idag.
Den enda glädjen jag fick uppleva idag var efter att ha stirrat med en djup, ursinnig irritation på en ung bilist så att denne nästan körde i diket. Hahahaha! Oj, oj, oj. Då skrattade jag nästan lite för mig själv där jag gick och surade på vägen med en mamma och en ponny bakom mig. Det var verkligen roligt. Jag vände mig om, följde honom med mitt onda öga och såg hur han i ren skräck nästan styrde bilen ner i diket för att komma så långt bort från mig som möjligt...
Oavsett om han kände av min ilska eller inte; detta är min nya hobby. Att stirra och prata skit till, inte bara om, de som kör på vår väg. Ett fruktansvärt otrevligt beteende men som sagt, det är min hobby och det är inte olagligt så deal with it. Eller snarare - välj den andra vägen där man får köra snabbt och respektlöst! Eftersom det inte finns någon som helst anledning att köra på vår väg så anser jag ha rätt att trakassera dessa oskyldiga bildårar. Hehe. Skämt åsido.
Hur som helst, när jag hör och känner att en bil bakom mig inte saktar ner vänder jag mig helt enkelt om och stirrar på dem. Saktar de ändå inte ner börjar jag skälla på dem. Som en psykopat. Ett riktigt psykfall som tappat det fullständigt, hahaha. Det bjuder jag på. Om inte annat får jag utlopp för mina aggressioner och om det dessutom uppmuntrar folk till att välja den andra vägen nästa gång är det bara ett plus i kanten.
Det värsta är hur jag själv kör, det måste jag erkänna. I detta fall är jag en riktigt hycklare. Det erkänner jag.
För att fortsätta på dagens promenad-spåret kom jag på det första mormor sa på pappas födelsedag när vi satt ensamma kvar. Hon frågade, vilket är otroligt sorgligt och tragiskt på sätt och vis, något i stil med var den "lilla jag" tog vägen som ringde främmande människor för att få min vilja igenom?
Mitt spontana svar var att det undrar jag också! Vilket är sant. Det är ju typ det enda jag tänker på. Hur kunde det gå så fel och vad var det som gick så fel?
Det gick fel tidigt minns jag. Det har väl egentligen mer eller mindre alltid gått fel. Eftersom det antagligen är något fel på mig.
Bland det värsta, just nu, är att vara helt ensam i detta. Det är bara me, myself and I. Det är jag som blir drabbad, det är mitt liv som är förstört och det är jag som mår dåligt. Men samtidigt kommer jag på ibland att jag mådde ju lika dåligt innan jag förstörde allt, när jag fortfarande hade ett relativt normalt liv. Trots att jag kände mig precis som alla andra stack jag tydligen ändå ut såpass mycket att andra människor, vuxna framför allt, kände att det behövde vädra sina åsikter om mig stup i kvarten.
Jag vet att det inte hjälper att älta det förflutna men jag försöker förstå mönstret och det enda sättet att göra det är att gå tillbaka och analysera katstrofen till liv jag inte levt.
Äh. Tror att ett sinne av stål och hjärta av titan är det bästa och just nu enda sättet för mig. Det är skygglappar på och brusreducerande hörlurar som gäller, haha. Avstängda känslor är det viktigaste av allt. Inte känna, inte tänka, inte analysera. Jag ska vara en gås. En titanbeklädd gås med skinnjacka och solglasögon i en Tesla.
Eftersom det är sista veckan imorgon och jag mot alla mina sinnens viljor "måste" börja tidigare ska jag försöka sova nu och under tiden bestämma mig för en dröm-vardag. Egentligen vet jag precis vad jag måste göra för att lyckas förändras men det sista steget är så långt och så läskigt.
Aja. Som sagt, sista veckan nu. Det ska bli intressant. Om fem dagar är förhoppningvis detta kapitel slut och om två veckor kommer jag vara dö-nervös och förmodligen fullkomligen sönderstressad och om tre veckor kommer jag ligga här och gråta och om fyra veckor kommer jag önska att jag aldrig blivit född.
Hehe.
Godnatt.
