Jag hade kunnat ha en pol.kand nu, ett fast jobb kanske..... men jag ångrar det faktiskt ändå inte. Det var fel från första början.
Har aldrig upplevt en sådan fruktansvärd ångest dag in och dag ut och vill aldrig göra det igen.
Ärligt talat är jag livrädd. Jag är på riktigt rädd, spänd i hela kroppen, har haft huvudvärk idag.
Har ingen tro alls på mig själv. Är bara osäker. Fruktansvärt osäker.
Efter andra dagen, för tre år sedan, skrev jag:
"Men jag vet vad jag vill, och jag vet att allt går bara man vill.
Än dock är jag rädd, riktigt rädd, och det ingen idé att låta bli att erkänna det. Därför erkänner jag det.
Jag vågar inte ens börja läsa, nu när det äntligen är på riktigt. Det gäller bara att ta första steget, och det ska jag göra här och nu. Men jag är rädd. I alla fall."
Den här gången är jag inte rädd - för jag har inget att förlora.
Jag är en fullständigt misslyckad och hopplös människa och det är ett faktum. Jag vet om det och jag kommer inte låtsas eller hoppas längre att det helt plötsligt en dag kommer att förändras, för det gör det inte.
Jag ska göra allt jag kan för att förbättra mig och göra bra ifrån mig. Det kommer gå bättre den här gången men ett normalt liv... kommer jag nog aldrig få uppleva igen. Förmodligen kommer jag vara lika ensam som jag är nu resten av livet. Det är sorgligt och tråkigt men kanske är det lika bra. Hade jag verkligen velat något annat hade jag självklart ansträngt mig mer och gjort något åt det. Nu är det mer; händer det så händer det. Det spelar ingen större roll mer än att det är pinsamt att vara någon som knappt existerar, som är så gott som osynlig och som ingen någonsin kommer att sakna.
Jag har så många andra saker att vara glad och tacksam över. Det är typ 50/50 vilket är helt okej. Jag har som sagt misslyckats med precis allt, min fula och förstörda hy har i sin tur trasat sönder min själ och det lilla självförotrendet/självkänslan jag möjligvis en gång hade, och jag är helt jävla hopplös i största allmänhet.
Men jag kan glädja mig åt små saker i livet och det är gott nog.
Ingenting spelar någon roll om hundra år ändå. Då kommer jag vara död och begraven (när någon hittat mig ett halvår senare pga. hemsk liklukt) i vilket fall som helst.
