rätt ok
Känns ganska bra att ha köpt all kurslitteratur till höstens kurser (även om jag hade kunnat lugna mig och sparat x antal hundralappar som jag lagt på fraktkostnad...), kunna sätta över ytterligare 13k till mitt sparkonto för att därmed vara i fas för att förhoppnings klara mitt sparmål nästa månad och dessutom ha ett par tusen kronor på det vanliga kontot även om jag måste betala "hyra" till pappa denna månad också!
Trots att jag blir utan studiebidrag, som jag ju inte heller "förtjänar" på något sätt - men ändå.
Efter lite ansiktsgnuggande och kvidande måste jag återigen älta hur mitt liv blev förstört. Jag har ju inte mördat, stulit eller gjort något jättehemskt..... Det finns många värre människor än jag. Som har det "bättre". Vad jag menar med bättre är väl iofs bara en fasad utåt som jag ju saknar. För att jag aldrig velat ha den.
Typiskt. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till mig själv. Det är mitt eget fel alltihop.
Problemet med det är att jag då känner jahapp men då så! Då är det sådan här jag är och sådan jag skall vara. Punktslut. Som min misslyckade visualiserande-springtur i skogen. Det landar till slut bara i tragedi. Elände.
Märkligt.
Det "värsta" är att det hade varit fine om jag bara varit en allmänt ful, o-charmig och osocial människa om jag åtminstone hade kunnat göra något vettigt av min tid. Jag vet inte hur många år det gått nu, sex år kanske - utan att jag gjort en enda vettig sak. Inte en enda kväll har jag ägnat mig åt något vettigt. Hur många böcker har jag läst ut? Två? En halv bok om året i genomsnitt dessa år?!
Kanske ska återgå till min inre sexåring igen. Brydde hon sig om vänner då? Inte så värst mycket.
Var jag en peoplepleaser då? Inte direkt...
Fast samtidigt är ju det mitt stora problem, så jag kanske ska gå vidare från det förresten haha.
Ett av alla mina stora problem är att jag alltid vill vara någon annan. Jag vill aldrig vara mig själv. Nöjer mig aldrig med mig själv eller människorna i min närhet. Vill alltid vara någon annan tillsammans med någon annan. Vilket är fysiskt omöjligt.
Jag är så utseendesfixerad att det är helt sjukt. Jag är besatt av Twitter och utseende. Hela mitt jävla liv denna besatthet av att vara smal och helst snygg i den mån det går. Ibland har det gått bättre än andra gånger, dock väldigt sällan. Uppskattade jag att jag var smal när jag var som smalast och mest vältränad? Inte ett dugg. Har inga minnen av det. Däremot ser jag på gamla bilder att jag var pinnsmal. Modellsmal. Att jag fick på mig kläder ärvda från en riktig, jobbande modell var inget jag reflekterade över (vilket inte min vän som "ärvde" kläderna från första början gjorde).
På det sätter är jag en hemsk människa. Har alltid varit och kommer kanske alltid att vara. Stör mig extremt mycket på fulhet och imperfektioner vilket är väldigt ironiskt med tanke på min väldigt problematiska, upfuckade hy.
Herregud. Jag vet verkligen inte hur jag ska lösa detta med att jag är helt jävla dum i huvudet. Det blir ju svårt liksom, när man är dum i huvudet.
Exempelvis hade jag tänkt att vi skulle plocka hallon idag men kände att jag inte ville slösa tid på det denna helg. Eh...... Vad har jag gjort istället? Jag har inte ens nuddat vid det jag hade behövt, velat och planerat att göra.
Får fullständig panik på mig själv.
Nu är jag för trött och orkar inte. Vill inte. Bryr mig inte.
Skjut mig?!
