tropbelle.blogg.se

Har i ett par timmar läst, lyssnat och letat mig vidare från Alexander Bard. Min slutsats av alltsammans är att det enda jag önskar är att jag var normal - som alla andra. Som vanligt...

 

Jag är varken ens en normal nörd eller normalt störd. Ingen plugghäst. Inte speciellt smart. Är inte bra på något. Har ingenting att tillföra någon eller något. Det enda jag möjligtvis är "bra" på är att veta lite om mycket men det är tyvärr inte till någon större nytta.

 

Det tråkiga är att jag var på god väg en gång i tiden. Jag kände mig normal; det var inte ens någonting jag tänkte på. Jag förutsatte att jag var som alla andra - varken mer eller mindre. Hur medelmåttig, tyst och försynt jag än var som ändå hade vänner både i och utanför skolan stack jag ut och sakta men säkert blev det klart för mig att jag inte alls var som alla andra. Då skulle man kunna tro att jag är något extra - något speciellt! Ha! Ett dolt geni kanske!

 

Men nej.

Inte ens det.

 

Grunden till denna lite dystra slutsats är alltså varför jag ens är intresserad av filosofi, Alexander Bard m.fl. Why, oh why? Vad spelar det för roll? 

 

Det hade inte ens spelat någon roll om jag var intelligent, intellektuell eller bra på något. Vem skulle lyssna? Vem skulle bry sig? Vilken skillnad hade det gjort? Absolut ingenting. Det finns hur många briljanta människor som helst utan någon makt eller inflytande. Det är idioterna som styr och ställer, för det är bara knäppa människor som är tillräckligt galna för att tro att det har kunskapen och dessutom har med största sannolikhet de själva eller någon bakom dem stinkande, dolda agendor. Om de inte har det är de bara dumma i huvudet. Förmodligen köpta och korrupta på det ena eller andra sättet.

 

Låter jätte-anti men det är bara det att det finns en sån enorm meningslöshet i att bara var en i mängden. En i en stor massa. Man existerar bara i sin egen bubbla i en enorm jättebubbla som är styrd av en annan pytteliten maktfull bubbla. Vad man gör, säger eller tänker har ingen betydelse. Om man existerar eller inte har ingen betydelse. Alla kommer dö och ersättas av andra. Allting går runt. Allt måste förstöras och byggas upp på nytt. Om och om igen. Förfinas och förbättras. 

 

Anledningen till att jag låter negativ är att hösten 2015 gick någonting bokstavligen av i min hjärna, jag kunde känna att något gått av i min vänstra hjärnhalvan; och jag blev smått sinnessjuk av tanken på hur samhället är uppbyggt av meningslösa bubblor i en stor jättebubbla. Nu låter jag väl lite sinnessjuk också men det är jag nog inte, haha. Jag är bara konstig och just därför önskar jag att jag vore som alla andra som bara kan leva och acceptera att det är som det är och finna mig i det.

Dessvärre minns jag fortfarande klart och tydligt chocken jag fick när jag satt på en spårvagn som åkte genom centrala Göteborg över hur allt fungerar och det är nog därför jag har så svårt att förlika mig med verkligheten och det är förmodligen därför jag blir besatt av olika filosofer och människor med alternativa icke "normala" tankar och idéer.

 

Hur som helst...

Vet verkligen inte vad jag ska göra med eller göra av mitt liv. Det är svårt, mycket svårt, när jag plötsligt inte längre känner att jag har makten över någonting. Inte ens det allra mest nära mig själv. Ett tecken på det är hur ofta jag gör bort mig och skämmer ut mig. Jag är ju fullkomligt dum i huvudet...

Kul. Jättekul.

 

Äsch. 

 

Idag är det mulet och regnet hänger i luften så det är mysigt. Om det inte vore för att min pappa inte kan tvätta händerna efter att han går på toa hade det varit väldigt bra. Men nu mår jag väldigt dåligt över det i vanlig ordning. Tycker det är så jävla äckligt och ju mer jag tänker och stör mig på det - desto värre blir det. Usch.