tropbelle.blogg.se

Hade en väldigt, väldigt bra jobbdag idag. Blev klar med dagens bilar i tid, inga förseningar, allt gick smidigt .... --- och nu när jag försöker vara lite positiv dundrar det på ute i hagen eftersom skitponnyn med sina redan galliga ben galopperar fram och tillbaka --- och det tar tjugo vändor för M att få stopp på henne medan P sitter kvar på altanen utan att lyfta ett finger (inte undra på att jag är ett sånt jävla fuckup) ---

 

Jag hatar mitt liv så mycket att jag när som helst kommer få en hjärnblödning. Återigen i vänstra hjärnhalvan fast nu gjorde det mer ont i själva skallbenet tror jag hahahaha.

 

Absolut. Fullkomligt. Hatar. Allt. Hittills.

Jävla rövpiss.

 

Det enda jag kan göra är att använda denna frustrationen som en trampolin. Eller nej absolut inte en trampolin. En stege? En stege med studs i. Som jag kan klättra uppåt på, studsa uppåt.

Det är inte konstigt att jag har velat dö sedan jag insåg att man kunde göra det i stället för att leva hahahah.

 

Jag har ett dilemma. Man får absolut ingenting för att man är snäll. Absolut ingenting. Ingen belöning, ingenting. Lika lite som man får någon konsekvens av att inte vara snäll. Det är bara ett val man gör utan konsekvenser. Antingen är man snäll eller egoistisk. Som jag ser det. 

Idag försökte jag att inte bry mig om några plastfickor på jobbet för jag kände bara vad spelar det för roll? Vem bryr sig? Inte jag, jag är egoistisk. Fast det dröjde inte ens en halv sekund innan jag automatiskt brydde mig i alla fall och gjorde rätt. För sån är jag! Skoja. 

 

Fan.

 

Det är svårt att känna sig så sinnessjukt jävla deprimerad och utmattad rent fysiskt. Det funkar på jobbet eftersom arbetsuppgifterna är perfekta för det. Det är hjärndöda, upprepande, låtsasjobbuppgifter. Flera gånger har jag faktiskt funderat på om detta är ett hittepåjobb - för det känns verkligen så. Meningslösa papper i smutsiga pärmar och lite mer papper på det. Haha!

Men jag älskar det och är mycket tacksam. Icke att förglömma att jag, bortsett från att jag den senaste tiden har börjat tröttna, ibland nästan har längtat efter att jobba igen och 99% av gångerna inte haft något att åka dit på morgonen. Det jobbiga har varit 1. förbereda frukost 2. förbereda lunch 3. gå upp på morgonen.

Allt annat är helt ok. Bortsett från mindre graciösa stunder i mitt mindre nobla liv.

 

NÅ VÄL!

 

Den värsta tiden på dygnet är snart över. Mellan 16-20.00 är jag fullkomligt störd på alla tänkbara sätt. Jag vill vara elak, jag vill skrika och skälla och absolut inte göra någonting alls. Med nöd och näppe lyckades jag göra två smörgåsar och fixa en kopp med chokladmjölk+espresso förut som gjorde livet lite lättare. + Pringles och cola från igår. Cola, cocacola - tycker det ser så konstigt ut i skrift men helt normalt att säga. Cocs.

 

Det sjuka är, som jag tänkte på förut, att denna lilla depression/nervsammanbrott utlöstes av en mycket trevlig kväll förra torsdagen. En otroligt varm, solig och härlig eftermiddag/kväll med mina familj på besök hos familj (+deras grannar haha) vid göta kanal.... Jag kände ju på mig redan innan vi åkte hem att livet runnit ur mig. Jag blev tyst. I bilen blev jag arg. Väl hemma hade jag kunnat dränka mig själv i toaletten....

 

Märkligt värre. Det är som att jag har en omvänd social fobi. Jag blir liksom förstörd efteråt vilket gör att jag därefter drar mig för att träffa människor (frivilligt) eftersom konsekvenserna inte är så roliga. Desto roligare jag är rent socialt, ju tråkigare blir det efteråt. Min fobi är inte inför människor utan efter dem - när det blir tyst och tomt. Avskyr det där totala magplasket efteråt. Tystnaden. Energilösheten. Insikten om att livet runnit ut en och att man pressat sig till det yttersta för att vara ett roligt sällskap - social.

 

Jag vet att jag måste sluta älta men jag är ju totalt fucked. Något stort jävla fel är det ju. Känns som att jag under våren gjorde något under ett märkligt tillstånd som jag nu i efterhand knappt ens minns och än mindre förstår men desto mer skäms över. Gjorde jag verkligen det där? Hur?! Vad fan var det för fel på mig?

Lika väl som när jag skrev arga, bittra och creepy "brev" till mina f.d vänner som jag inte längre ville umgås med men samtidigt blev sårad över att de hade lämnat mig?! Det var inte de som lämnade mig, jag lämnade dem - även om det möjligtvis var en "du får sparken - NEJ jag säger upp mig!"-situation. Jag ville bli av med dem och det blev jag. Och nu sex år senare ångrar jag mig mer än någonsin.

 

Blev det bättre? Nej. Mår jag bättre? Nej. Fick jag något gjort i min ensamhet som jag drömt om? Nej.

 

Tror inte att jag har duschat sedan i tisdags. Fräscht.

 

Ok. Åter till jobbet. Bra dag idag. Trots att jag gick upp en kvart innan jag åkte... vilket är ganska långt ifrån att gå upp klockan fem som jag ställt klockan på samt att cykla och duscha på morgonen....

Jobbade länge och väl. Kunde inte hålla mig från att lyssna på poddar men å andra sidan lyssnade jag bara på roliga, intressanta och lärorika saker så det kändes bra. Ingenting irriterande eller på något sätt upprörande. Skrollade bara igenom Twitter på lunchrasten och blev så stressad att jag stämplade in sju minuter för tidigt och jobbade alltså sju minuter gratis idag!!! Men... jag var ju lite ineffektiv igår så det jämnar väl ut sig. Det bjuder jag på.

Känns bra i alla fall och förhoppningsvis klarar jag på mig själv på måndag vilket ska bli sååå skönt. At laaaaast...

Tror jag nästan gjorde bästa resultatet idag statistikmässigt hittills, för övrigt. Bra jobbat.

 

Svammel, svammel.

Det jag har kommit fram till är 1. det är något allvarligt fel på mig 2. jag måste arbeta mig runt detta allvarliga fel och bli normal 3. jag älskar att jobba 4. jag börjar hitta min lilla mening med livet även om jag fortfarande inte är i närheten av att komma igång (genom att plocka upp alla böcker som väldigt respektlöst ligger på mitt sovrumsgolv).

 

Nej men allvarligt talat. Det är återigen endast balansen jag måste komma åt. Jag måste hitta ett sätt att vara mig själv samtidigt som jag anpassar mig en aning åt rådande klimat. Skuldkänslorna måste bort. Medelmåttigheten, urskuldandet och skammen måste bort. 

Om jag kommer åt mig själv inifrån blir det med största sannolikhet bättre utåt också.

 

 

Nu ska jag mata mitt inre narcissistiska troll med gamla bilder från förr i tiden. 

 

Imorgon är det äntligen en ny dag igen och som vanligt skiner solen nu på kvällen. Kanske går ut på en promenad sen som den märkliga luffsen jag är. Vem vet.