Kräkis-hand
Haha...
Åkte iväg i god tid imorse. Hann med att släppa ut hästarna, borsta tänderna och svälja en järntablett.
Ungefär en gång i månaden kommer det en bil ifrån vänster när jag ska svänga höger ut från vår väg. Den gången var idag. Jag kollar åt vänster samtidigt som jag kör ut vilket gör att jag inte hinner stanna även om det kommer någon, vilket det oftast inte gör. Men imorse gjorde det det. Alltså jag ser ju om bilen är nära men inte om den är på gränsfall, vilket också beror på hur snabbt den kör. Bilen imorse körde ganska snabbt och jag blev stressad. Så pass stressad att när jag äntligen svängde av till höger igen efter 200 meter blev jag efterstressad, typ som när man eftersvettas.
Det stresspåslaget, när jag äntligen svängt av och bilen bakom körde vidare mot nya äventyr, gjorde att jag blev våldsamt illamående. Det kan lika väl ha varit ett märkligt sammanträffande men mådde illa gjorde jag i alla fall. Väldigt illa. Tur i oturen har jag inte haft något matlust överhuvudtaget, för första gången i hela mitt liv, de senaste dagarna så det fanns inte jättemycket som kunde komma upp, tänkte jag och försökte kväva kväljningarna. Funderade och funderade medan jag körde och hoppades att jag inte skulle kräkas i bilen åtminstone. Såg framför mig hur... det skulle se ut efteråt.
Efter en halv kilometer stannade jag till på ett lägligt ställe och kände efter - men det verkade ganska lugnt. Körde vidare och blev ännu mer illamående än tidigare. Såg framför mig hur jag skulle svimma och krocka i träd efter träd, gång på gång. Till slut tvärstannade jag i en kurva ut med kanten av två meter högt gräs - och kräktes i handen. Hahahahahaha.
Fy. Fan.
Jag hade rätt i att jag inte hade något att kräkas upp i alla fall. Det var bara vatten eller något liknande, hahaha. Så jag fick gå ut och slänga mitt uppkräkta kräks i det blommiga sommarängsdiket klockan 06.30.
Det kan ha berott på järntabletten också tänker jag men den där stressen känns mer bekant kopplat till illamående.
YAY! ÄNNU EN SUPERHÄRLIG SOMMAR! FANTASTISKT! UNDERBART! PRISA GUDARNA FÖR MITT SUPERROLIGA LIV!
Fy. Fan. I. Helvete.
Har dock fått tillbaka lite energi samt lite mer livsglädje - eller vad man ska kalla det för. När jag åkte hem kände jag att känslan av att vilja lägga sig ner och dö lite försiktigt, att somna in, är bättre än den där raseri-jag kan lika gärna dö på en gång-känslan.
Frustrerande. Men samtidigt vet jag att den här bottenlösa, otäcka och drypande ilskan är den bästa drivkraften jag har så... jag måste bara komma över vissa sorger för femtioelfte gången och gå vidare.
Jag kan verkligen förvånas och nästan bli sårad över att min mamma tar så lätt på mina psykbryt men samtidigt är det min enda räddning. Att inte tas på allvar. Det är inte på riktigt; de här slukhålen finns inte på riktigt. Det är inte synd om mig. Det är löjligt.
Ryck upp dig och gå vidare! Din fjantiga kräkboll!
