den ultimata medicinen
Den bästa medicinen, som hjälper mot allt är: En espresso-kapsel och Oatly chokladmjölk i en mugg efter 65 sekunder i micron.
Tänk vad bra det vore om man hade en såndär nivå-mätare som i The Sims! Då skulle min hunger vara grön nu men sömnen fortfarande illröd.
Har återhämtat mig från mitt lilla bryt förut. Blev ledsen bara. Efter några tårar, lite mat, espresso+chokladmjölk, Youtube, Robin Sharma som sa att man ska ta tillvara på att vara ett udda, utstött träsktroll (fritt översatt...) och en väldigt kort kvällspromenad på gården känns det lite bättre.
Imorgon ska jag förhoppningsvis en gång för alla komma på fötter för det blir min sista lediga ensamma-hemma dag på många, många veckor. Två månader, minst.
Tror faktiskt att jag börjar närma mig något positivt, mentalt alltså. Det krävs bara ett litet större steg till - för jag har redan börjat ta några små. Ska bara släppa på en spärr så kommer nog resten följa med.
Men det är svårt och det går upp och ner.
Någonting som är mindre svårt är det fantastiska med att bo här, som jag bor. Det är faktiskt något jag borde vara tacksam för 24/7, men det är lite svårt eftersom gräset alltid är grönare.
Men! Ack! Vad man kan bedra sig! Jag kanske trodde att kvällen igår var fullständigt misslyckad och meningslös?! Men det var den inte! För jag lärde mig det viktigaste av allt: Hur fel det är att på i lägenheter.
Bortsett från att grannarna förde en massa oväsen osv. så var det ju alldeles knäpptyst. Det var knäpptyst i form av energi och det är exakt vad jag alltid upplever när jag äntligen ska vara ensam hemma. Det känns helt dött; inte alls roligt!
Visst är det väl en vanesak men varför vänja sig vid att vara ensam? Det känns högst onaturligt.
Det gör förhoppningsvis att jag kan slappna av med min flytta hemifrån-panik och istället njuta av all den ljuvliga extra-tid jag får bo här ute och för att jag har schyssta föräldrar jag kommer överens med.
När mamma kommer hem sen ska jag be om ursäkt för att jag för femhundrafemtioelfte gången skrek och skällde på henne förut bara för att jag var sur/ledsen/grinig över andra saker. Så är det dessvärre att leva med mig... That's why jag inte förtjänar något bättre än det jag har (knappt ens det).
Mitt liv hittills har varit riktigt, riktigt jävla knäppt. Som en riktigt jävla snedtripp. Jag fattar ingenting när jag tänker tillbaka alltså så förmodligen är det lika bra att låta bli.
Gång på gång undrar jag hur jag kunde bli så konstig och misslyckad när jag har haft det så bra. Hela universum har sopat och putsat på en slät, röd matta framför mig men ändå snubblar jag hela tiden. Kan knappt ta ett steg utan att trampa snett eller trilla? Är inte det konstigt?
Jag ska i alla fall försöka bli en bättre, snällare och gladare människa. Mer generös mot alla. Men inte på bekostnad av mig själv utan med någon sorts distans. Jag tror det kan gå.
Håller på att lyssna på Quiet som är riktigt, riktigt bra. Jag är ju extremt introvert och extremt högkänslig - men en lite rolig sak är att jag faktiskt ändå har några lite mer extroverta drag som att jag kan tycka att det är ganska roligt att hålla redovisningar (om det inte vore för att jag är sämst på det och inte kan komma ihåg vad jag pratar om osv. men trots det är det verkligen inget jag har en skräck inför) och att jag verkligen kan låta käften glappa och vara ganska rolig.
Men oftast är jag en butter, bitter och dryg jävel. Tyvärr.
Mycket beror på att jag är osäker. Det blir en osäkerhet som förvärrar sig själv.
Nå väl. Ska försöka få tag på en penna och fylla i min lilla kalender som blivit liggandes ett bra tag nu. Har massa småsaker att fixa med imorgon och dessutom ska det bli soligt igen så det blir superduperbra!
Är faktiskt mycket gladare än jag låter och känner mig, haha, hur nu det är möjligt.
Har beställt lite roliga saker från jobbet men ska nog unna mig två saker till. Framförallt ett svindyrt (men "billigt" med rabatten) magiskt serum från Estee Lauder.... Yay.
Ska fortsätta försöka få mig själv på bättre tankar nu! Innan jag ska sova. Alltså jag fattar inte hur jag kan fungera med så här lite sömn. Sover kanske max sex timmar i bästa fall och då vaknar jag ca 5 gånger pga. katten eller något annat. Helt otroligt. Har aldrig haft sömnproblem förut men nu så... woho.
Just det. Mötte en ny människa på jobbet idag som var så trevlig vilket fick mig att inse hur otrevlig jag är. Var till och med en som sa att jag såg arg ut imorse men jag var faktiskt bara koncentrerad + trött :( Haha. Han var inspirerande i alla fall och jag själv var ett skräckexempel... :)
Aja. Det blir nog bra. Bättre, om inte annat.
