Inget för mig
Karma, karma, karma...
Det här livet är verkligen ingenting för mig. Är inte det tråkigt?!
Känns lättare att inte äta kött i framtiden eftersom det adderar det felaktiga i det hela.
Jag måste vara den mest korkade, idiotiska och sämsta (icke-kriminella) människan som finns. Bland de värsta i alla fall.
Det enda lilla jag vet är att livet är orättvist. Det finns verkligen ingen som helst universell rättvisa.
Förutom att man får det man vill ha.
De som verkligen vill ha makt (men inte bör ha den för världens bästa) får (jobba för) den. De mest egoistiska människorna ser till att bli rika. Osv. osv.
Det är lite komiskt för jag har ju fått för mig att det hjälper att vara snäll vilket man absolut inte får någonting för. Ingenting blir lättare för att man är snäll. Det finns ingen som helst "belöning" för det. Bara otacksamhet i största allmänhet. Är man snäll blir man utnyttjad, skälld på och överkörd på alla sätt och vis. Man får ingen respekt genom att vara "snäll".
Just nu går jag lite lätt på överkänsligt hög(låg)varv eftersom jag dels inte ätit på länge och dles för att jag igår tänkte sova i min bortreste brors lägenhet för att hålla hans lilla katt sällskap. 23.30 gav jag dock upp för då fick jag nog och insåg att det aldrig skulle bli bra. Det var det ena störningsmomentet efter det andra + katten var heltokig och bara attackerade mig som om det inte räckte med att det var ca 99.9 grader varmt inne..... Herregud. Det blev verkligen inte bra... trots att jag bara var där för den dumma kattens skull och försökte vara snäll.
Gud alltså. Skäms ihjäl idag bara. Den ena saken efter den andra.
Jag kommer i alla fall aldrig någonsin passa in, aldrig någonsin räcka till och aldrig duga någonstans. Det är vad jag nästan vet.
Det jobbiga är att det är så svårt att se någon konkret, exakt fel... alltså var det gick fel första gången. Jag förstår det på ett ungefär men inte helt och hållet. Det är så konstig att jag gick omkring och trodde att allt var bra, att jag var "normal" och att man dög som man var men det fick jag ju tydligt förklarat för mig att så inte var fallet...
Min nästa lilla fundering är om jag bara ska ge upp och bli tjock och fet. Men det är svårt om jag inte ska äta kött så då faller det direkt. Men det kanske inte spelar någon roll... jag kanske lika gärna kan äta kött i väntan på att bli gammal och död.
Men samtidigt inser jag och förstår, sedan tidigare, att jag inte förtjänar bättre. Det är ju också lite dystert men acceptabelt. Livet är meningslöst, likadant för alla men vissa väljer att bortse från det och skapa normer och strukturer som gynnar dem själva + likasinnade. Vissa mår bättre av att trycka ner andra och det förstår jag. Vissa mår bättre av att vara bättre och ha mer än andra - även det kan jag förstå. Man måste jobba hårt - det förstår jag. Endel har allt och vissa inget.
Något som jag har väldigt svårt att komma över är djur som lider. Tänker på det nästan varje dag samt hur lite/få människor bryr sig. Det är bara så det är tydligen. Jag accepterar det ju på sätt och vis lika mycket som alla andra, så jag är ju inte ett dugg bättre själv men kanske är det just därför som jag aldrig mått bra sedan jag blev en tänkande människa. Det började verkligen gå utför när jag var 8-9 år.
Jag mår dåligt av så många saker som jag inte kan påverka och jag vet inte hur jag ska stänga av.
Jag inser nu i alla fall, en gång för alla, att jag aldrig kommer lyckas med någonting. Det kommer aldrig bli bättre. Självklart kommer jag fortsätta försöka och göra vad jag kan, det är mycket jag kan göra bättre, men mer än såhär kommer det aldrig att bli för min del.
Det här livet är verkligen ingenting för mig och så var det med det.