kraschen

Kan inte fatta att jag sabbat ännu fler möjligheter.
Jag är sabotören nummer ett.
 
Imorgon ska jag definitivt göra om och göra rätt, allra senast på söndag...
 
Sov i nästan tre timmar förut så jag funderar på att gå ner och fortsätta se på Livet efter dig som jag somnade till...
 
Är bara så besviken på allt. Att aldrig göra något bra; att aldrig kunna flytta hemifrån, få ett fast jobb eller ens ett normalt, vettigt liv... Det är uppenbarligen nästan helt omöjligt för mig. I alla fall just nu.
 
Ska försöka ta mig ut i helgen - ner till ån åtminstone, haha. Behöver nog bara få lite perspektiv och bra rutiner för att komma på fötter igen. Har inte ätit ordentlig hemlagad mat sen i... måndags? 
Det blir bara en ond cirkel av allt. Man får energi av att göra saker - inte tvärtom. 
 
Allt känns bara så vansinnigt tråkigt och tyvärr känner jag inte att jag har förmågan längre att förändra något. Det stora felet jag gör är dock att försöka ändra saker utanför mig själv... vilket aldrig kommer att fungera för det är inte det egentliga problemet. Det är bara där symptomen visar sig.
 
Jag önskar bara att åtminstone en sak fungerade bra. Att det fanns något som var roligt, att jag hade någon människa i mitt liv som förstod något, att jag kunde vara bra på något......................
 
Nackdelen med att inte längre vara deprimerad är just det här - att allting är förstört, det finns ingen glädje kvar, ingenting "roligt". Allt är borta. Jag har inte byggt upp något de senaste åren. Det har inte gått. 
Det var en sak när man var inne i dimman - det var inte riktigt lika påtagligt även om det på sätt och vis var värre och jag mådde mycket sämre. Nu ser jag allt klart och känner bara WTF, är det här allt?
Till vilken nytta?
Vad ska jag göra med det här?
Hur i hela världen ska jag gå vidare? Livet och tiden är bara som sand som rinner mellan fingrarna.
 
Jag vill flytta hemifrån. Jag vill bygga upp mitt eget liv. Jag vill göra mina egna val och jag vill vara bra.
Punkt slut.
 
Huuuuuuur svårt kan det vara? Yeezzuzzzzzz. Jag tror jag storknar. Jag försöker verkligen göra rätt för mig men ingenting räcker någonstans. Att jag har några hundratusen på mitt sparkonto har ingen betydelse, för det räcker ändå inte till en sketen äcklig lägenhet i den här staden helt plötsligt. Jag kan inte få lån för jag duger inte ens till att anställas för att plocka ur en diskmaskin. 
När jag gjorde mitt yttersta för att vara normal, och faktiskt trodde att jag var normal, förstörde jag i slutändan bara mig själv och priset för det betalar jag nu. 
 
Men nu ska jag gå ner och se på film eller någon serie. Pallar icke med mig själv längre.
Måste bara säga, med risk för att det blir tvärtom, att jag i alla fall är tacksam över att jag inte blir avundsjuk på andra. Jag blir snarare, än så länge, inspirerad och känner att något sådant vill jag också ha men jag blir tacolov alltså inte avundsjuk på personer runt omkring mig, i min ålder, vars liv är relativt normala och oförstörda.
 
 
 
Allmänt | |
Upp