no mercy
Detta blir det sista här. Sedan lämnar jag det gamla bakom mig för gott och går vidare - för att prova nya saker.
Anledningen är ångesten som driver varenda liten cell i min kropp till vansinne, här och nu.
Hela eftermiddagen har jag varit stark. Jag har hållt ut. Kämpat på. Det vanliga, helt enkelt.
Plötsligt hände det igen. Det märkliga.
Någonting i mig skickade en iskall förskräckelse längs med hela ryggraden.
Jag visste vad som hade hänt men ville inte tro det. Jag vet alltid vad som hänt - men ibland inte.
Men ändå;
Ibland har jag rätt och ibland har jag fel.
Idag hade jag rätt.
Men han överlevde.
Det enda vi vet är att vi inte kommer komma levande ut ur detta och eftersom det är som det är - accepterar vi det. Varför är det ändå så svårt? Så jobbigt? Vi vet ju.
Det som är så jävla, jävla dumt är att varje gång jag försöker, varje gång jag anstränger mig - så blir det fel. Det blir dumt, jag blir dum. Men när jag tänker att jag säkert överdriver, att det inte är så farligt och att jag inte ska lägga mig i - då...
Det jag hatar mest av allt är att ingen vill lyssna när man förklarar. Ingen fattar. Kanske är det inte mycket att fatta, men för mig känns det så. Det är alltid Springsteen-biljetterna all over again.
Hur fan kan detta vara möjligt?
Jag är tacksam, i alla fall, på sätt och vis. Att jag ser, hör och upplever - men det är bra märkligt att jag alltid ska befinna mig i de mest besynnerliga situationerna på senare år.
Meeeeeen, som sagt. Det är bara ångest. En fysisk reaktion på stress.
Jag förstår inte riktigt. Men det är väl okej.
Livet är tufft men jag tänker vara tuffare. Jag tänker sätta hårt mot hårt.
Jag har provat att ge upp men till och med det misslyckades jag med. Nu blir det andra bullar!
