bad deciss
Möhmmmm...
Är på väldigt dåligt humör. Jag måste tydligen bli på humör varenda jäkla dag har jag nu, äntligen, kommit fram till. Kul.
Vädret är på topp. Supervarmt. Extremvärme. Värmebölja. Osv. osv.
Men ingenting känns bra ändå. Ingenting är roligt. Förutom att jag är ledig måndag och onsdag nästa vecka. Jag börjar jobba om TIO timmar. Tio. Timmar. Tio. Hur kul är det?
Jag ska gå upp om nio timmar.
Vakna. Jag har inte ens somnat?! Solen skiner ju fortfarande?!?!?!
Går trögt med skrivandet också. Har kommit av mig helt och hållet. Men jag tror att jag kan få klart det på måndag och fixa det sista på onsdag - och jag hoppas alltså verkligen att jag inte kommer behöva jobba då.
Har absolut ingen motivation. Vill skrolla bort resten av mitt liv. Inte göra någonting. Saknar mitt gamla liv. Tycker nästan lite synd om mig själv men inte ens det orkar jag göra. Jag tänker numera varje dag på att jag en dag inte kommer ha något av det här kvar. Min farfar kan dö vilken dag som helst. Katterna kan bli överkörda. Ponnyn kommer med största sannolikhet att vara död inom tio år (katterna också typ). Mormor och morfar är griniga på varandra allt oftare. Ingen i släkten orkar träffas, vi träffas aldrig allihopa. Det är svårt att få ihop. Jag blir alltid irriterad oavsett... Det är alltid något som är fel.
Midsommar förra året var helt fantastiskt men i år jobbar mamma och min morbror är utomlands så det kommer inte att bli någon fantastisk midsommar i år. Gråt, gråt.
Men mest av allt sörjer jag att jag hade kunnat ha en kandidatexamen alldeles snart. Om jag bara hade stått ut. Det är extra skrattretande nu när det gick så snabbt och lätt att skriva det jag skrivit hittills. Det hade jag utan problem kunnat göra vid sidan av. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Obv.
Största jävla misstaget i mitt liv. Men å andra sidan - skönt att ha tre "fria" men ångestfyllda pluggår framför sig... Fy fan. Blir jag inte självmordsbenägen nu så... Haha. Heja mig!
Ska verkligen försöka komma på bättre tankar till imorgon då jag tack och lov bara jobbar fem timmar, men tyvärr ska börja en timma tidigare än jag först skulle bara för att jag är så snäll. Det jag har lärt mig det senaste halvåret är att det inte alls känns bra eller är roligt att vara snäll. Det sa jag till och med högt för mig själv i bilen häromdagen. Det är inte roligt att vara snäll!
Inte alls kul. Det känns inte bra. Fan det värsta jag vet alltså. Vara snäll mot någon annan som inte skulle bry sig ett skit eller göra ett skit för din skull du vet. Som eventuellt inte ens säger tack. Haha beskriver jag mig själv nu eller? Gud. Har kommit på hur otroligt otrevlig och objussig jag är. Fick nästan lite ångest över det igår och ba herregud vad håller jag på med? Kan jag inte ge andra människor lite grann av mig själv åtminstone. Har så himla svårt för det. Inte undra på att jag kan uppfattas som väldigt känslokall... Hm. Men det är ju så - det blir tvärtom. Är man överkänslig blir man så försiktigt att det inte verkar som att man har några känslor alls istället, haha. Dumt.
Funderar starkt på att gå ner och göra en halv kladdkaka i muffinsformar. Är rädd för att jag kommer sova dåligt men å andra sidan - hur ska jag kunna sova i denna tropiska värme?!?!
Det är ju ändå lördag. På tal om det fattar jag inte hur jag kan vara så "fet" fast jag typ inte äter alls mycket godis, kakor, kladdkaka osv. längre?!?! Tror något verkligen har hänt med min ämnesomsättning men å andra sidan har jag ju alltid haft en liten dubbelhaka så... Åh. Alltid är det något.
Jag kom snabbt över kroppshatet från igår btw. Idag kände jag mig inte obekväm alls utan tvärtom?! Ba wow, jag har lite kött på kroppen för första gången på över tio år. Men mitt feta ansikte och dubbelhaka gillar jag icke. Alltså - överviktiga personer har smalare ansikte än vad jag har? Hur är det möjligt?
Inte för att det spelar någon roll men ibland känns det som att jag bli kvävd av den. Dubbelhakan alltså. Som just nu. Yeeeezuzz.
