dödsångestattack och adhd
Allvarligt talat... Hur kul är det att börja dagen med att få en brutal dödsångestattack?!
Anledningen är bara skrattretande... Kan knappt tro att det är sant men det är det. Det som ledde till den existentiella dödsångesten var att jag funderade på att plasta in min smörgås en extra gång, eftersom jag inte skulle ha någon matlåda att lägga den på utan skulle bli tvungen att lägga den direkt i kylskåpet på jobbet (som kanske inte är den fräschaste i sitt slag, vad vet jag).
Varför?!?!?! Klockan sex på morgonen! Sittandes på toaletten! Hm, kanske ska plasta in min macka med lite mer plast - men nej vänta, det kanske leder till att jorden går under och vad händer med min totala stendödhet då?! Va? Var tar alla själar vägen då? All energi. Ahhhh. Nej gud, fy fan. Djuuuuupt andetag.....
Plasta in smörgås - plast och sop-förbränning - växthuseffekt - jorden går under - jag är död - vad händer då - brutal existentiell dödsångest. Inom loppet av ca 20 sekunder. Min hjärna är väl ändå för härlig!
Efteråt känns det som att man blivit överkörd av ett tåg. Allt liv har runnit ur en. Eftersom jag som sagt funderade på min smörgås vs. kylskåp var jag inte alls beredd på dödsångesten så jag var inte jättesnabb på att stoppa den - vilket ledde till att jag till slut stod lutad över handfatet och trodde jag skulle kräkas.
Nå väl. Det går ju över. Det måste det göra. Även om det inte finns någon tröst eller botemedel går det värsta över i alla fall.
Väl på jobbet försökte jag lyssna på lite podcasts, eftersom jag har världens chillaste och bästaste jobb, men fastnade in riktigt för något tyvärr (tänkte mycket på dödsångesten). Började lyssna på Ångestpodden med Cissi Wallin men blev i vanlig ordning fruktansvärt provocerad. Samma sak med Viktor Frisk jag försökte lyssna på en annan gång. ADHD är den gemensamma nämnaren. Att höra dessa människor prata om sin "superkraft" och whatever gör mig skogstokig. Jag vet att det ligger hos mig; och medan jag städade nu lyssnade jag klart på avsnittet med Cissi Wallin och då tog de upp typ det jag stör mig på så det känns lite bättre nu. Men ändå inte.
Hon sa bland annat att man inte kan fejka ADHD (att man ens ska tänka tanken...) under diagnotisering men jag förstår inte varför inte? Det är väl hur enkelt som helst?
Sen har jag också läst att man ska ha "symptomen" innan man är sju år eller något sådant vilket jag undrar hur stor vikt man lägger vid under en utredning...
Det spelar ingen roll men det stör mig bara. Eftersom jag känner en som verkligen alltid har haft ADHD och Asperger tycker jag att det är lite löjligt ibland med dessa "kändisar" och deras diagnoser men det är samtidigt inte mitt bekymmer så sett. Men jag blir nyfiken, sedan provocerad och kanske lite bitter rent utav...
Det jag tycker är rent utav är fånigt är hur mycket de stämplar sig själva. De är sin ADHD. Eller sin ångest. Eller vad det nu är. Kan jag uppfatta det som och att det spelar så stor roll tycker jag är lite fånigt. Människor som lyckas ta sig fram i livet och klarar sig bra men ändå måste de vara lite speciella och hitta en anledning till att de är så speciella och framgångsrika och vad det nu är.
Det är väl det som är provocerande, när en annan (och många andra) aldrig kommer lyckas på samma sätt... Vad spelar en diagnos för roll om man ändå inte behöver regelbunden medicinering? Hur mycket pengar och tid kostar inte detta (dock är det väl inte så många men ändå)?! Eftersom sjukvården är som den är tycker jag att sådana här saker nästan blir som "lyx"-utredningar för självupptagna människor som måste sätta etikett på sig själva.
Nu kan jag ju kanske inte påstå att min egen metod är mycket bättre hahahaha. Att inte prata om det med någon och aldrig berätta minsta lilla är ju inte direkt supersmart kanske... men som sagt. Jag är ju lite tvärtemot och skulle absolut inte vilja ha en diagnos eller en stämpel så att andra människor kan placera in mig i ett fack. Höll nästan på att berätta för mamma förut om den lilla händelsen imorse men så kom jag på att jag har ju aldrig någonsin nämnt min dödsångest för henne... Och det tänker jag inte börja med nu heller även om jag tar mer lättsamt på den nu för tiden. Försöker i alla fall.
Hur som helst.
Fantastisk dag för övrigt. Att livet kan vara så härligt! Eller alltså; det är härligt att komma hem från jobbet tio i tolv - vara ute i värmen - bada - äta mat - springa i skogen utan en massa insekter....
Åt en jättegod kycklingsallad på rester från igår och sedan flöt jag runt på en madrass i poolen, åt kladdkakemuffins, drack kaffe och lyssnade på en podcast. Sedan simmade jag i regnet en bra stund innan jag tog in hästarna, duschade, tog på mig varma kläder och satte mig på altanen där regnet smattrade på taket (tillsammans med pappa, för en gångs skull blev jag inte tokig av att inte vara ensam).
Sedan gick jag upp och la mig i sängen och sov en stund.
När mamma kommit hem tog vi med ponnyn ut i skogen och gick/sprang en 7km-runda - heeeeeelt fantastiskt härligt och varmt och skönt och underbart!! När vi kom tillbaka kastade jag mig i poolen igen och simmade lite innan middagen som även min bror kom på.
Efter att ytterliggare en regnskur dragit förbi hoppade jag i poolen en tredje gång och fick sen sällskap av mamma. Vattnet kändes alldeles ljummet eftersom luften blivit klarare och svalare.
När jag började frysa ganska ordentligt fick det vara färdigbadat för idag och så tog vi in hästarna innan jag gick in och duschade! Efter att jag duschat la jag en ansiktsmask och städade övervåningen innan jag tvättade av den igen och nu är jag smörjd från topp till tå och har på mig världens skönaste, mysigaste, svalkigaste och gulaste nattlinne!
Seriöst. Kan inte ens ta in hur bra jag har det längre. Det är för härligt för att vara sant. Tyvärr bara tillfälligt. Allt kommer bli värre. Jag bara vet det. Men jag hoppas att jag kommer klara det och kunna må bra ändå. Vad har man för val?!
Nä. Riktigt överhärligt bara. Som sagt. Dessutom är jag ledig imorgon och det finns inget bättre än att börja en ny vecka med en ledig måndag! Haha. Sen jobbar jag tis, tors och fredag. Lite lagom sådär.
Skulle ljuga om jag sa att jag inte drar mig för det här med skrivandet alltså. Imorgon blir det piskan efter mig!
Det måste bli klart. Jag ska nog bara rida och springa/cykla/gå på morgonen/förmiddagen och sedan blir det att skriva, skriva, skriva resten av dagen. Jag är ju i princip klar. Jag bara skjuter upp vissa saker som inte är hundra procent klara men det borde inte ta mer en ett par timmar ärligt talat. Bara jag kommer igång.
Sedan är det dock det att jag aldrig kommer bli klar. Från och med torsdag ska jag skriva 2000 ord om dagen oavsett vad jag känner för eller vad jag skriver om. Det skall skrivas.
Nu ska jag nog gå ner och se ett avsnitt av Big bang theory med mamma... och äta något :-)
