tropbelle.blogg.se

ger upp
Ok. I brist på annat råkade jag börja skrolla lite. Skroll, skroll, skroll.
Okej, jag är nyfiken - det är roligt att kika på bilder från andra människors liv. Hamnade på en s.a.s "kändis" (Sthlm-kändis skulle jag nog säga, tror inte många som jag vet vem hon är) Instagram och sjäääääääälvklart ska även hon skriva en roman. Jag sätter alla mina sparpengar på att den boken kommer handla om henne fast ändå inte! Ehe, nähä, okej........ Fast jo.
 
MOTHFKNRKOEJROEJOFENRFENR. Jag hatar redan mitt liv okej? Böcker, nörderi och nördera är fan det enda jag har. Det enda jag haft. Min enda styrka har varit min läsförståelse och mot alla odds bortsett från hur illa jag skriver här - till viss del även skrivandet.
Och nu måste jag vara bajsenödig och bajsa på alla jävla kändisar och deras jävla sugiga böcker och romaner och krängande av saker hit och dit. Fy fan.
 
Alltså. Jag är född i helt jävla fel tid. Helt fel. Helt jävla fel. Åt helvete fel.
Oooooh vad jag skulle vilja gråta lite nu. Jag skulle aldrig kunna sälja mig själv på det där sättet man måste göra idag. Det är helt sjukt. Alltså jag har ingenting emot det men jag vill ju helst av allt vara osynlig så det går inte riktigt ihop. Typ Läckberg, hon är typ lika stor som sina böcker. Det är få författare man bryr sig om. Jag har aldrig brytt mig om en enda författare. Jag skiter fullständigt i vem som skrivit vad - huvudsaken är vad de skriver.
Men idag... Man måste verkligen pricka rätt eller sälja skiten ur sig. 
 
Jag hatar mitt liv så jävla mycket. Och jag måste skriva det så jävla mycket för jag vill slippa känna det. Om jag skriver det - känns det inte. Det är som att flytta fokus. Jag känner inte det jag skriver. Punkt slut.
 
Åter till varför jag hatar mitt liv. För att jag är konstig och för att jag är annorlunda (hallelujah nu bränner tårarna sönder ögonlocken) men inte på det sättet att jag kan dra någon nytta av det.
 
Världen är så vacker utanför mitt fönster men ändå ligger i min säng och gråter (och nästan svettas, så jävla varmt!)... Hur går det ihop egentligen?
Och då tänker jag, men herregud sluta skrolla, ta bort alla sociala medier och bara vägra skiten tills det inte längre existerar. Men det är inte det som är problemet. Problemet ligger inte utanför en själv. Svaret ligger inte utanför en själv. Allting finns inuti. Det; är problemet.
 
Jag är så jävla ledsen och slutkörd efter att ha jobbat en dag hahahhahahahahaha. Samma sak förra året. Jag fattade inte hur jag skulle kunna stå ut med jobba i tre månader eller vad det nu var. Fattade det inte alls. Men det gick bra. En dag i taget... Och det blev mer än tre månader dessutom hehe.
Nu har jag hela jävla sommaren framför mig igen och jag känner bara att jag inte vill. Hade det funnits AC på det där jävla kontoret så fine, då hade jag stått ut men det finns ingen luft och det är sååååå jävla varmt. Därför hatar jag mitt liv. Sitta där och plågas. Varm, svettig, äcklig, kletig...
Komma hem. Inte få vara ifred. Inte få bada ensam (lyxproblem deluxe). Sådana småsaker blir bara för mycket.
 
Det är därför jag är konstig och annorlunda. För jag pallar inte. Ingenting duger... Jag är ljudkänslig, temperaturkänslig, energikänslig, hungerkänslig, tröttkänslig........ ÖVERKÄNSLIG.
 
I alla fall är mitt enda lilla knep just nu att ta tag i mig själv. Inse att problemet finns i mig, inte någon annanstans. Det gör inte nödvändigtvis saken lättare, men det är förmodligen att börja i rätt ände.
 
 
Ok. Det var bara det. Jag måste försöka hitta ett sätt som gör att jag inte bara behöver överleva utan faktiskt också kan leva, höhöhöhö. Nej men allvarligt. Jag vill inte ha en till skitsommar då jag går batshit crazy. Orkar inte med det heller. Ska bli mer zen. Får se hur det går.
Jag har tack och lov helgen på mig att ladda om. För jag antar att jag kommer börja jobb mer nu men har dock ingen aning. Ska i alla fall jobba nästa vecka så att jag måste ställa in min ärthjärna på det så att det blir bra. Ska jobba med en ny tjej dessutom och istället för att det ska bli som idag måste jag ta mitt ansvar och växa upp. Jag veeeet att detta är något jag måste lära mig och kommer ha nytta av. Jag fattar att detta är en av livets alla fucking utmaningar och jag lovar att jag ska göra mitt bästa för att gör mitt bästa.
 
Ok. Jag har gått bananas på socker den senaste lilla tiden (det skall icke upprepas). Jag har inte rört mig tillräckligt mycket eftersom jag blev skrämd (men det har gått över nu). Jag har mens (det kommer gå över tillfälligt). 
 
Ska faktiskt dra på mig något över mitt nya, jättesköna, tunna och gula nattlinne nu och gå ut en sväng. Gå ner till ån kanske. Pussa på min ponny. Försöka landa lite (förhoppningsvis i att jag inte hatar mitt liv)...
 
Men jag måste bara skriva det igen. Mitt liv suger verkligen. Jag suger. Allt är så jävla hemskt och tråkigt - främst pga. att jag är överkänslig. Jag måste bli bättre på vissa saker allvarligt talat. Jag måste skärpa till mig genast; se, jag har redan börjat tappa allt jag byggt upp under min lediga tid.
 
Ok. Ska göra en omstart och från och med nu satsa rätt, göra rätt och bli rätt. Hur fan det nu ska gå till.
Det som verkligen gör mig ledsen är att jag alltid hoppats och trott på att det någon dag ska bli bra. Inte direkt alltid ett happily ever after utan bara att jag ska komma till en punkt som är bra och där allt kan bli bättre ifrån. Någonting stabilt, bra. 
Kanske måste det komma ur att jag måste få det att hända. Men det är också så svårt när jag bara vet och känner att andra människor inte tycker om mig. Jag vet att de inte gillar mig och jag gillar inte dem. Jag märker varenda liten detalj alltså och jag överdriver inte ens. Jag märker och jag minns precis allt.
 
Ärligt talat tänker jag att jag ska bli bättre när jag är med en viss sorts människor. Men kanske måste jag bli bättre för att hamna med en viss sorts människor? Vore inte det bättre? Det är något jag kan påverka. Jag kan bli bättre innan jag hamnar hos människor som gör mig bättre. Kontroll FTW! Jag bestämmer var tåget ska gå.
Nu går det raka vägen ut. I den gröna, sköna försommaren.