livet är orättvist
För lite inspiration hämtade jag boken Systrar i jeans ur bokhyllan och bläddrade igenom den. Jag minns fortfarande när jag läste den första gången - boken är inte ens min, för det första - på väg hem från en skidsemester... Det roliga är att jag minns den gröna boken som jättestor, som en tegelsten i klass med Stephen King's Det. Som jag också för övrigt minns första gången jag började läsa, men vågade inte fortsätta efter att clownen dykt upp första gången....
Hur som helst, på baksidan står det att bokens sålts i en kvarts miljon exemplar. 250.000 böcker på en kort tid och det är författarens debutroman. Fy fan. Oftast händer det jag drömmer om någon annan men i det här fallet har det redan hänt. Jag vill skriva Systrar i jeans. Men den är redan skriven. Jag älskade boken och jag älskar filmen.
Grejen är den..... Jag förstår verkligen att man måste misslyckas för att lyckas MEN JAG GÖR INGET ANNAT ÄN ATT MISSLYCKAS HELA, HELA TIDEN!
Tro mig, jag började inte skriva med en tanke på att jag kanske skulle misslyckas. Tvärtom. Men nu gör jag det ändå.
Som sagt ser jag detta som min sista chans. Min enda chans. Men som vanligt är jag ute i fel tid. Jag är fucking född alldeles för sent. Ingen läser böcker idag, inte ens jag själv - de böckerna som säljer bäst är de som redan har hundra fucking tusen miljoner fans som avgudar dem och köper allt de gör reklam för eftersom människor är dumma jävla apor. Jag läser inte ens själv böcker. Jag är för snål. Min mamma köper böcker och när jag ifrågasätter det och klagar på att det är dyrt säger hon att hon vill stötta författaren åtminstone.
Sån är min mamma. Min mamma är unik i sitt slag.
Jag är en apa.
Ahhh viva la känslan av tårar som bränner och fräter sönder ögonlocken...... Rysningen som går från magen enda ner till fötterna innan tårarna pressar sig ut.
För det första är jag tacksam över att äntligen kunna känna något igen och för det andra är jag fortfarande så jävla besviken på mitt liv.
Nu till det roliga. DET VAR EXAKT DET HÄR JAG ÖNSKADE MIG. Jag ville ju inget hellre ett tag, än att mitt liv skulle vara exakt såhär dött. Grattis! Jag fick återigen som jag ville! Kul!
Jag ville inte jobba för jag ville få tid att vara hemma - grattis, nu har jag all tid i världen! Men nu vill jag helt plötsligt inte skriva; nu gnäller jag över att jag har för mycket tid och för lite att göra?!!?!?!?!
Är jag på riktigt?!?! Är jag dum i hela huvudet?!
Om vi torkar tårarna och säger så här då: Allting är raserat och jämnat med marken. Mitt liv är rivet med en motherfucking wreckingball deluxe. Nu får jag bygga upp det precis som jag vill ha det. Jag får fylla mitt liv med det jag vill fylla det med, jag får leva det som jag vill leva det - allt är möjligt. Mitt liv är på noll just nu. Det är bara att börja bygga.
Jag hittade mig själv men förlorade mitt liv. Det är helt klart att föredra (för min del) men jag sörjer ändå det jag inte längre har. Så är det bara.
Hjälp.
Jag önskar bara att någonting gick lite mer automatiskt för mig. För vissa saker handlar faktiskt bara om tur vs. otur. Jag har nu på mitt bankkonto lika mycket pengar som min bror behövde (och dessutom var tvungen att låna lite till) för att köpa sina lägenhet - som idag är värd dubbelt så mycket. Det kan inte jag rå för.
Nu inser jag att jag blivit besatt av det här med att flytta hemifrån igen; fast jag skulle nog inte vilja flytta hemifrån även om jag kunde så det kanske är lika bra att lägga ner det tjaffset.
Ok. Nu får det vara nog. Jag ska städa och nu och sparka mig själv i arslet. Orkar faktiskt inte gnälla mer snart. This is it.
