Over and out

Var i hela världen tog den här helgen vägen?
Den här dagen? 
Fattar ingenting. Om tolv timmar ska jag var vaken - åtminstone vakna, i värsta fall.
 
Det har i alla fall varit otroligt härligt och vackert väder. Även om tiden har gått extremt snabbt idag var det lilla som hände mycket trevligt. Åt en fantastiskt härlig, ekologisk, frukost följt av en lååååång promenad i skogen med min kära lilla ponny. Bra, bra, bra. Soligt, blåsigt och lagom varmt.
 
Har precis dammsugit och städat lite. Inför veckan. Lika bra att få det gjort.
Pillat lite på bokmanuset..... Som fortfarande inte har någon direkt handling hahaha. Åh. Så typiskt. Nu kanske det inte står och faller på det i alla fall, men ändå. 
 
Funderar på att ge mig ut och springa en sväng men jag är så himla mätt. Det är inte så roligt att springa då. Har ätit typ fyra chokladbollar på tre timmar + mat... Magen är full. 
Det hade varit härligt att springa en sväng och sedan ta ett iskallt dopp i poolen men... jag känner mig lat. Motståndet är starkt.
 
Oooooooch så ska jag jobba imorgon. Eh, redan? Svar ja. Som vanligt är jag åtminstone tacksam över att det väldigt sällan tar emot att gå upp på morgonen och åka dit. Hur osäker jag än är, hur rörigt allt än känns och hur stressigt eller tråkigt det än kan vara - åker jag gärna dit. Och lika gärna hem igen. Haha.
50/50.
 
Det jag tänkte i fredags var dock att jag verkligen måste njuta av att plugga och vara fri på det sättet - även om det också har sina nackdelar finns det fördelar jag aldrig kommer få njuta av förrän jag går i pension. Om jag nu kommer in på programmet jag sökt.
 
Oh well, cykelställ.
Usch. Måste börja ta ansvar nu, lära mig att ta kritik och våga visa vägen... Det ser jag inte fram emot.
Värst av allt är nog kritik. Är det inte konstigt att jag både igår och idag blev tillsagd att sluta skratta? Jag finner det lite intressant. Mest av allt för att jag tar det så hårt och personligt. Det får mig också verkligen att undra hur andra människor ser på mig. Jag kan förstå om jag verkar lite dryg men de där nervösa skratten som pyser ur mig istället för att jag säger något; eller som idag, för att jag tänkte dra till en rolig kommentar efteråt vilket jag inte hann förrän jag blev avbruten....
Hm.
Det jag har kommit fram till hur som helst är att jag kanske, eller inte kanske, jag måste faktiskt börja bete mig lite bättre. Jag minns inte riktigt vad som hände, vad det var som gjorde att jag började dra mig tillbaka så mycket. Ett tag kände jag mig verkligen på hugget men det var väl efter att jag fått något utbrott för ett par veckor sedan som jag fastnade i det här osociala, undvikande flykt-beteendet igen.
 
Det som också var lite konstigt var att jag idag gick förbi två grannar som båda började prata med mig. Första gången var jag så fast i mina egna tankar att jag knappt kunde svara. Hahahah, hjälp så korkad. Andra gången var jag lite mer beredd... Men det har nog aldrig hänt innan? Att de ens en pratar med mig, mer än att hälsa.
Det stärker dock min teori om att jag måste ändra på mig först; inte vänta på att jag ska förändras av yttre omständigheter vilket låter väldigt självklart nu när jag kommit på det. 
 
JAJA! Det var bara det. Hehe. Om jag inte blir alldeles för trött, lat och på dåligt humör jag ska göra en del ändringar imorgon. Hoppas jag! Det ska bli kul, i så fall. 
 
 
Allmänt | |
Upp