tisdag
Kan inte förstå att jag är ledig imorgon. Hur härligt är inte det?!?!?!
Det ska bli sol.
Jag har verkligen haft svårt med motivation/inspirationen/viljan/attityden den senaste tiden och inte blev den bättre idag trots en fantastisk morgon.
Bortsett från att jag blev medveten om terrordådet i Manchester hade jag världens bästa morgon. Helt obeskrivligt härlig - blev nästan tårögd när jag tänkte på den senare under dagen. Fan vad härligt. Det här är den bästa tiden. Soligt och härligt är det. Helt otroligt.
Det värsta är att jag blivit sockerberoende igen. Jag har ätit så många chokladbollar på tre dagar nu så det borde börja växa chokladbollar ur öronen på mig. Usch. Men fan vad gott det är. Idag åt jag dessutom två hamburgare från Mcdonalds och herregud vad gott det är.
Jag vill bara leva på onyttiga saker men tyvärr tror jag inte att jag mår bättre i längden av det, haha. Det är ju det.
Nu kom jag ifrån poängen som vanligt; grejen är den att jag inte har någonting att kämpa för. Jag har det alldeles för bra, för bekvämt.
Funderade lite förut på hur jag skulle hantera en motgång om ingen vill publicera något jag skrivit. Skulle jag då fortsätta? Vet ej. Min första tanke var absolut inte men ju mer jag tänkte på det... så insåg jag att jag kanske skulle göra det ändå.
Ok, återigen - problemet är att allt känns meningslöst och jag har ingenting att kämpa för.
Jag vill bara äta, sova och gå en promenad; tills jag dör. Jag har inte en enda drivkraft. Jag vill ingenting.
Det är just nu helt omöjligt för mig att komma överens med andra människor.
Började läsa boken Omgiven av idioter och blev bara ännu mer förvirrad eftersom jag kände igen mig i alla fyra "kategorier" av personlighetstyper och anser mig kunna välja och vraka mellan dem. Det är ganska jobbigt. Jag kan vara röd; driven och kraftfull - jag kan vara gul; rolig och underhållande - grön och blå orkade jag inte läsa skillnaden på men jag kan ju vara extremt introvert och allt däremellan också så atte.....
Jag är lite av varje och det är väl både en fördel och en nackdel..... Mest en nackdel känner jag. Det jag är avundsjuk på hos andra människor är att de bara är som de är. Pratiga människor prata, tysta människor är tysta - de är som de är. De har sina personligheter och sätt att vara; jag är som ett jävla schizo som kan välja mellan högt och lågt men föredrar lågt eftersom jag inte gillar ångesten det höga kan leda till. Jag är hellre ynklig och gnällig än stark och egoistisk.
Så irriterande för jag hade verkligen bestämt mig för att ta mig ur detta och hitta mitt mellanläge men det försvann ju fortare än kvickt.
Ah nä. Vet inte. Antar att det bara är att göra det bästa av situationen och vänta ut det. Att skriva är i alla fall det enda jag kan göra. Jag har liksom inget val och jag kanske måste låta det vara så - det kanske inte spelar någon roll vad det leder till eller inte leder till. Jag kan skriva som tidsfördriv, för att utveckla mitt språk och sätt att formulera mig på.
Det läskiga är bara hur jag ska orka plugga och frotteras med andra "hela dagarna" i framtiden....... Jag orkar ju inte, vill absolut inte. Jag vill, men inte på det sättet. Ingen tycker om mig. Jag har liksom märkt det, jag fattar det nu. Eller det handlar inte om ifall någon tycker om mig eller inte utan allt annat; lyssna, förstå, vilja osv. osv. Det är småsakerna som alltid brister, som inte fungerar.
Jag vet inte... Det var bara inte riktigt såhär jag trodde det skulle bli. Det var inte det här jag egentligen ville men nu vet jag inte om jag orkar försöka ta mig härifrån längre.