den sociala skräcken

Den först efterlängtade men nu fruktade dagen är snart kommen och jag önskar så mycket att jag hade en bra ursäkt. Den enda fördelen är väl att jag har en bra ursäkt att åka hem men det... hjälper bara lite.
 
Så jävla typiskt att HELA min familj förutom jag hade andra planer i en annan stad............. Mina barndomstraditioner är verkligen borta. Nu ska jag ensam bege mig till ett släktkalas och det tar sannerligen emot.
 
Så, så, såååååå typiskt. Näe alltså jag tror jag måste hitta på en ursäkt. Jag har ingen som helst social förmåga/vilja just nu. Jag vill inte prata om mig själv eller om någon annan. Jag bryr mig bara inte, vet inte hur jag ska orka bry mig. Jag orkar inte ens bry mig när det faktiskt spelar roll?!
Jag skulle kunna se detta som ett tillfälle att öva på att vara social men... jag vet inte.
 
Trots en "ursäkt" att åka hem är det också det svåraste av allt. Jag hatar verkligen att säga hejdå; inte för den där töntiga anledningen utan för att det är så satans jävla fånigt/jobbigt att säga hejdå till en och en, otrevligt att bara säga hejdå till ett fåtal för att sedan snabbt smita iväg och det värsta av allt vore väl att vråla hejdå till alla samtidigt (som jag brukade göra på jobbet som en jävla fårskalle).
 
När min familj är med kan jag alltid smälta in bakom mamma eller sätta mig och leka tysta leken med pappa men nu ska jag alltså... stå på egna ben?! Det vill jag inte. Det är inte bekvämt. Det är jobbigt. Ansträngande.
 
 
Allmänt | |
Upp