besvikelse, besvikelse, besvikelse
Mhm. Jag måste hitta något... som är tryggt. Och bra. Och bekvämt...
För ingenting går särskilt bra för mig och jag kan faktiskt inte alltid förstå varför. Ganska ofta kan jag vara väldigt svår, avig och grinig - det vet jag. Men det är när jag inte är det... som det blir märkligt.
Jag har alltid vetat om att jag inte riktigt passar in. Under de åren jag av någon anledning ändå blev accepterad och inbjuden i den sociala värmen glömde jag bort det en aning; eller det var inte lika uppenbart. Då var det mer den ständiga känslan av att jag helst av allt ville dra mig tillbaka, jag ville inte att alla skulle "tycka om mig". Jag ville ställa mig utanför gruppen.
Vilket jag till slut gjorde.
Det jag märker tydligt nu i alla fall är att detta blivit ett kroniskt tillstånd. Jag kan stöta bort människor på flera mils avstånd - även om jag faktiskt försöker göra det motsatta.
Ingen lyssnar på mig är numero uno. På ett helt sjukt sätt alltså i form av att jag kan säga en sak = ingen håller med; en annan person säger exakt samma sak = alla håller med.
Äh. Ska inte älta detta men det kan vara bra att komma ihåg så jag slipper bli förvånad varje gång jag får för mig att jag skulle kunna vara normal om jag bara vill och försöker. Ingen vill prata med mig, ingen vill umgås med mig och ingen vill ens lyssna på mig - vilket är fine! Problemet är ju att detta kan vara nödvändigt i studie- och jobbsammanhang!
Hm.
Nå väl. Jag är nyduschad, insmord och har ätit té och smörgås + kaffe och chokladkaka till kvällsmat så jag mår som en prins(sessa). Trots att jag ständigt blir ignorerad.
