keep up
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är något allvarligt fel på mig.
Det enda som egentligen hjälper när det är som allra värst är att ha döden är belöningen som mantra. Låter säkert ganska mörkt men det är faktiskt ljuset i mörkret! Väldigt motsägelsefullt när ett av ens stora problem är en extrem existentiell dödsångest men det är som sagt svaret på allt/den enda lösningen. Att se döden som en belöning - som det slutgiltiga målet i framtiden. Jag tycker i alla fall att allt blir en aning mer uthärdligt då.
Det spelar ingen roll att hela ens liv är en enda stor skithög med ett fruktansvärt slut - om man ser döden som den slutgiltiga belöningen för mödan att ha tagit sig igenom allt.
Häromdagen, när jag också hade en skitdag, funderade jag allvarligt på att försöka få göra en utredning främst då för en ganska ovanlig störning men har för mig att jag kom fram till att det får vänta tills den dagen det faktiskt är kört för mig. Jag gör allt jag kan för att faktiskt klara mig och lyckas så gott det går - om allt går åt helvete, ja då har jag en anledning att behöva få bevisat att det är något fel på mig.
Har också insett att det verkligen skulle vara bra för mig att flytta hemifrån och jag borde ha gjort det för länge sedan... men det är också bara ett misslyckande/felaktigt beslut i mängden...
Jag önskar så att jag hade kunnat bygga upp mitt liv själv - kunna klara mig själv osv. Haft min egna värld med mina egna regler och värderingar. Anledningen till att jag inte kunnat uppfylla det är främst att jag är störd och har misslyckats med precis allt jag (halvhjärtat) försökt mig på.
Anledningen till att jag är störd vill jag gärna skylla på mina föräldrar i sådana här stunder, som inte ger mig några anledningar till att inte beskylla dem men samtidigt vet jag att det inte hjälper att skylla ifrån sig. Det är som det är - vilket leder till hur jävla hopplöst allt faktiskt är... och så är den karusellen igång.
Nu skulle jag vilja gråta en skvätt och jag har varken pms, mens eller post-pms. Igår var jag på jättebra humör och det är så sjukt att få en sådan klar inlick i hur det är att vara normal. Att vilja göra något, att vara glad och social... Bara sådana småsaker. Tyvärr gjorde jag misstaget (återigen...) att se färdigt på Broadchurch vilket jag märkte tidigare i veckan fuckade upp mitt humör och så även denna gång. Tack vare det ointelligenta beslutet blev den här dagen pissigare än någonsin helt i onödan.
När jag kom hem förut tänkte jag faktiskt och kände mer än någonsin att det enda jag egentligen vill är att bli lärare. Det är det enda jag känner minsta lilla mening med och samtidigt är det bland det sista jag kan tänka mig att faktiskt bli eller jobba som. Det är så jävla långt borta och ingenting jag skulle våga mig på.
Å andra sidan kanske jag skulle försöka mig på att få till en riktigt jävla diagnos som sätter stopp för allt så kan jag bosätta mig i en lägenhet och ruttna bort tills jag faktiskt dör och ruttnar upp för all evighet. Å tredje sidan klarar jag ju ändå av att jobba med enklare jobb så..... jag vet inte. Kan seriöst till och med sörja att jag aldrig jobbat på McDonalds/något liknande, tror det verkligen hade varit min grej.
Hm.
Det är så jävla typiskt allting. Jag hade verkligen kunnat se till att få igång rutiner imorgon och göra saker mot min vilja som skulle vara bra för mig - men då är självklart mamma ledig och det blir en alldeles för hög tröskel för min stackars hjärna. Hade jag varit ensam hade jag bara kunnat tvinga mig ut och tvingat mig till att ordna saker men det går inte när det finns en annan människa eventuellt i vägen. I min närhet, i min bostad. Det går bara inte. För då kan jag inte planera någonting eftersom även om jag planerar någonting så kommer det att förstöras och jag klarar inte av mer problem än de jag redan har.
Meeeen det är ju tacolov inte alltid det känns så här pissigt som tur är. Vissa dagar är ju ganska mycket värre än andra......